Aftonbladet – 22 februari 1851, sida 2

skingra sig åt höger och venster, ochh lemna sjungande stranden. Pedro Walls återtar sin guitarr, occh fiskars båten afligsnar sig raskt ifrån kusten. Mata rin bjelper roddaren med outtröttlig iiver. Smugglarne, som anlände i sporrsträck, kunna ej uppnå sitt rof. De gifva eld med sina kars . biner; men båten är utom skotthåll; flyktingarne frukta dem ej mer; och Pedro, hutad mot sitt sköna instrument, sjunger vid vimdens och vågornas sorl: Lycklig den som trotsa kan Odets hvassa pilar! Lycklig den som hamnen hann Undan stormens ilar! Och hennes tårar runno i ymnighet. Jan, fortfor hon med låg röst, pban är nu i himlen: han är inte död genom ett sjelfmord. Yrseln — en händelse — vansinnet — allt ir möj:igt, utom ett brott; Estevan begick aldrig något sådant. Han var ej brottslig som jag. Och, den andre, ban förvillade sig äfven — den andre har försonat allt: han är död. Och hennes tårsr upphörde nu; oc:h under samvetets gnagande förebråelser föll Ihon ned förkrossad, Madame Beauvalais, hennes väninma, hbsde emnat benne på några timmar. Sergeant Mas tarin presenterar sig. Sennora! sade sergeanten, shär är en person i sorgdrägt, som påstår sig hafva några vigtiga saker att meddela er. Hon har i början temiigen måttligt lockat mig, emedan hon nar ett sidant besynnerligt sätt att varia. Men sedan har hon börjat med utrop och förutsäs;eser, som hafva gripit mig, isynnerlhet som hon tillika är vacker, och då hon talar visar ;n rad af perlor i munnen, som likna nyss fallna daggdroppar i en blomkalk.n Forts. föfjer)