Aftonbladet – 21 februari 1851, sida 1

DÖDENS TROLOFVADE ). ÅF VICOMTE DARLINCOURT. Under det att han så öfverlemnade-sig åt sin förtviflan, nalkades de fruktade banditerna. Min syster! ropade Dolorida, låt 03s skyntla oss ur denna hålväg! Det är rateros som kommal Jag skyndar att kalla på dem sjelf,) svarar don Estevan. Min bustru behöfver hjelp; bon är förlorad om hon längre förblir i ett sådant tillstånd. Denna storm — denna fors — hennes sår — -hon skall orckommal, O, hvilket oförstind! Min brorle Estevan hörde henne ej mer; ban höjer sin röst öfver elementernas dån. Till bjelp! Hör hit! Hjelp! Hjelp! Och röfrarne ha hört honom. Fem eller sex män, beväpnade med karbiner; utkomma ur den täta skogen. Deras drägt utgjordes af en trasig skjorta, ombunden med läderremmar, och en ogarfvad mössa af getskinn; deras utseende var sträft, och deras ansigtsfårg blekgul; håret flöt tillsamman med deras skägg; deras ansigtes fåror utvisade vilda passioner; och hela deras yttre framställde, så väli fysiskt som moraliskt afseende en bild af den rysligaste utsväfning. Likväl var högmod det herrskande uttrycket hos dessa vilda figurer. De pålade sig en slags disciplin; de ansågo sig här vara för hederliga protestanter mot lyckans förhatliga ojemnheter. Dessa uslingar skulle hafva förargats öfver att blifva -tagna för röfvare af tredje ordningen; de hade den stora pretentionen att anses för ladrones; och de skulle utan barmhertighet. hafva mördat den oför. va ) ge AB: 4 52—36, 58—42,