Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 3

Gomes afskyr dessa senarem, svarade enken Muguos; ban begagnar aldrig dylika uslipgar.n Och likväl är han en röfvare sjel!, min sy;ter. ;En obestämd benämning, min bror. Vid tider af politiska revolutioner, kallar man skiftesvis patrioten en röfvare och röfvaren en patriot. Emellan dem är föga afstånd. Låt o:s ej uppebålla oss vid ord; för min del dömer jag endast efter bjertat. Ett smärtsamt klagorop afbröt detta samtal. Pequita hade stödt sig mot stammen af ett krossadt träd, som mörkret hade dolt för benne; hon faller mot en klippa. Jag förmår icke mern, sade hon; låtom oss, stanne. Jag könprer mig så natt — jag dör. Min Gud! Hvad skall det blifva af oss? utropar Monserrat, utom sig. Paquita, kära Pequita! — cch jag kan ej jöra annat än dö vid din sida! — Beröfvad en arm, saknande styrka, her jag ej annat än min kärlek, mitt uf, som äro urstånd till att rädda dig. Evige domare! Hvarföre enförtrodde du mig denna :köna egendom, då du ej gif vit mig kraft att försvara den? Skall jag då icke vara för herre apnat än en svårighet, en ssorg, ett Jinder? ch då bon beböfver sin mans bjelp, måste von åkala älstaren! O, måttte hon lefva för riset af mina dagar! Må hon lefva — vore let äfven för honom, då bsm bestämdt är den om mest förtjenar henne! Min Gud! Rädda eane och dida mig! Vi beböfva på en ging essa båda nådebevis. (Forts.) och ense sig förnäsma sin heder, om ce ej plundra de resande på ett antigt eätt; — 3: KRete108: dessa sednare äro de lägsta i denva klasz. Ratcro vill söga spetstof, lardstrykare, srapphbane; ladronerna betjena sig understundom af ra: teres, men do bysa för dem största förakt, Em:dan :ia!.rcs äfvea I vissa fall tjena polisen.