Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 3

töd, hopp eiler tröst. Ea annan resn var allt ör henne, och denne andre var urg cch vacer. Denne andre älskade henne med hela sin irgdoms kraft och styrka; han älskade och har var älskad tillbaka. Paquita betraktar sin man. Vid bliztarnes ken ser hon hans panna blek och liksom fiad af åskviggen. Man skulle bafva sagt att ans sista timma nalkades, så mycken dödsånest var målad i hans drog. OO! Den åska, om rasade i hans inte, förstörde bela bans väsende: men kan stå emot naturens uppror, ren j upproret i silt eget bröst. Derna rysliga och grymma anblick tar hkom upplifvat Pi:quita. Låt oss får, sede bor, ;ag körner mig bältre.n Flyktingarne utgipgo ru ur kapellet. Ensen Mugnos, full af kraft och själsstyrka, uppvörde ej att tilltala sin bror och sin svägerska ned lugnande och kraftfulla ord. Med sin lind!ykta i handea går hon förut och leder lem. I Regret började ru att falla; det var stora Iroppar, som vid ett å-kväder. Ingen stjerna yntes mer på himlahvalfvet. Mörkret utbredle sig mer och mer öfver tr:kten, och vägen, om förde emellan törnbuskar och stenar, blef lt mer och mer svår. Snart fördubblar storven sitt reseri; lyktan utsiäckes; och Doloide, oakiadt sin fullkomliga könnedom om tällens, förvilier sig midt ibland möskret. ,Hvar är din bäst?, frågade Paquita sin yster. I stolle i Toreno; jag skall sedan itert:ga l2p.n Du skall återvända till ruigzerna.n Ja, allt är ej ännu slut, Paquita, emellar jökonungen och nattens drottrirg. Hen trodle sit jag kommit derna afton till henom, eniest af kärlek, och inför hans fånge har jag