Aftonbladet – 19 februari 1851, sida 2

DÖDENS TROLOFVADE ). VICOMTE DARLINCOURT. Pc quita tog law pan från fångvakterskens som denn: gång vägrade att följa henne, och började alt g-nomlöpa galleriet. Det var långt och rym ist och slutzde sig mid två ofantliga gallerfönster som vette åt bergpasset. Detta vidstrickta galle;i bade alla dörrar igenmurade, ceh man såg ingen utgång derpå. Den fångna går verkligt med yttersta försigtighet, och under cenna tid befaller Brigitte, under det hon hade ögonen besändigt fästa:e på henne, sin betjest att duka. Två kuverter ställdes straxt i orining, cch flera tailrikar placerades på bordet Paquita nalkas ett af fönstren i ändan af galleriet. Midt emot benne lågo ruinerna af ett gammalt kapell, några qvarlefvor af kreneler:ade murar, löpgrafvar med sönderbrutna vindlbryggor och lingre bort öde klippor. Himlen fortfor stt hota med ett iskväder, likväl spridde månen, som då och då f-amstack sin lysande skifva emellan molnen, ett hvitt silfversken. Gud! Hvi!tenstråle af hopp och sällhet lifvade en gång fångens drag! hvilket aligt leende gled ötver bennes löppar! Hon bör vid foten af muren de välbekanta toneima från en gitarr. Hvilken bimmelsharpa! Pedro Wells är der: Då stormen gecom luften ryter, Och månen frem bland molnen bryter, O min lyra, sjung Altid frisk och ung! — Kom! räck mig din hand; Nu vid hafvets strand Väntar jullea god. — T.o och hopp cech mos! Den faderlösa utstöter eit rop af glädje. Hon böjer sig ned mot fönstret. Men jerpgallren bindra berne att se utåt. Hon uppdrager hastigt en näsduk ur sin ficka och kastar ut den ) Se AB 3 32—36, 38 39, och 40. j