Aftonbladet – 19 februari 1851, sida 1

VILL SVARTA FRUN. De kringvandrande musikanterna uppställde sig, sedan de inträdt i tornet, glädtigt i en balfeirkel, med sina olika instrumenter. Fiångens hjerta slog med häftighet. Hon kunde med möda urskilja dragen af de nykomna, så föga var salen upplyst. Ibland drägterna fanns det både präktiga och usla, vanliga och pittoreska. O! Pequita bade snart bland denna brokiga blandning igenkänt Pedro Walls. Han är der, dold blind mängden, och likväl är han alldeles oigenkännelig. Hen har svart hår, ett stort plåster på kinden och ingen gitarr i banden. En stor svart reantilj dolde bans behagliga vext, och för att känna igen honom under en dylik beklädnad beböfdes det älskarinnans geromträngande blick. Fort, guitarrero, musik! ropade piraten till musikanterna. Pedro Walls vexlar en blick af hemligt förstånd med eanföraren för trupper, och denna börjar sången: Der ibland rulnerne Utaf djefvulsslottet, Irrar spöket klagande Hemskt com sjelfva brottet. Akten pilegrimer er! Den som sig i strid beger Med de ordas mekter, Sig för döden vakte! Ni skall dö, om ni i natt Svarta frun får skåda! Guds död! En sorglig sång det der! afbröt smugglaren. ,Det är legenden om slottet, svarade Brisitta med tillgjordt allvar: det är landets favoritsång. Stormen hade nu vext till orkan, och hafvet bullrade på afstånd. Gomes panna mörknade; han böjde sig ned rot Paquia. Tycker ni om denna sång ? Jag har eldrig varit rädd för spöken. Icte jag heiler, sede smugglarer. ch vändande sig emot musikanterne med en föraktlig ceh likgilug åtbörd, gaf han bealining alt fortsätta. Seden slog hon i åt sig det ena glaset efter let andra, så att ban snart ej mer börde deras ckorder. Hvad duennen rör, så Jånade hon ett upppärksamt öra åt balladens dystra harmonier;