Aftonbladet – 18 februari 1851, sida 2

den af sitt fängelse i ett tillstånd af själsoch kroppslidande. Med hufvudet lutadt mot sin band, tycktes bon eftertänka sin ställning; och emellertid var hennes smärta så stark, att den ej tillät henne någon redig tanke. Hennes ögon voro dystra och torra. Åter öppnas dörren till hennes fängelse och Brigitta, åtföljd af en tjenare, bärande lifsmedel, framskrider långsamt emot henne. Hennes surmulna ansigte hade intet drag som kunde ingifva hopp eller förtroende. Se bär er aftonmåltid, sade hon. Det är just inte några läckerheter, men man kan ej bjuda bättre än man har. Jag vill duka för två, min söta. Vid bordet såväl som i kärlek måste man undvika att vara ensam. Jag är inte hungrig, svarade Paquita. Jag väntade mig just de fyra orden, mitt barn! Det är den gamla trallen hos alla de skogsdufvor, som jag har sett här i bur; men det der slutar snart. Första dagen gråter och skriker man, den andra suckar man och är medgörlig, den tredje äter man och pratar; till slut på den fjerde är fogela dresserad. Ibland går det mycket fortare; och i sjelfva verket: hvad är det värdt att streta emot, då det likväl, förr eller sednare, måste komma dertill? Och när allt kommer omkring, så dör man kanske inte.n Paquita uppstiger, och bortvändande hufvudet med förakt, aflägsnar hon sig från duennan. Vi!l ni se de öfriga rummen i er våning? frågade den knarriga fångvi:kterskan, följande henne med en lampa i handen. Det här första är ett kabinett som förijenar uppmärksamhet.n Hvarföre det?, Derföre att det har en liten dörr, som vetter åt en till hälften rasad trappa, der aldrig någon person passerat, emedan den på ena sidan för upp till ett tro!lkarlstorn, och på den andra ned till ett spk-kapell; der nere är in.e mycket bättre än der oppe. Spöken och ;rollkarlar, de räcka hvarandra handen. De tiga upp och ned här, liksom på Jakobs stege.s