Aftonbladet – 18 februari 1851, sida 1

På stranden af hafvet; vid Torenos ruiner. Skall du fara ensam ?a rJag. är frin Paquita slutar nu samtalet; hon aflägsnar ig med fasa från sin svägerska, uppstiger i vagnen och återvänder till Marsennas. Nattens skuggor nedstego på slätten. Pajuita berättade sin man utgången af sitt samtal med Dolorida. Hur: är det med dig?. sade Monserrat till io maka. Hen såg henne häftigt darra. Min vän, återtog hon, kör på, så att vi nart komma hem. Hvarföre det?a Jag är så orolig. Jag är rädd. Hvad ser du så på åt den der siden ? Torernos ruiner. Vi äro långt derifrin, Paquita. Hvad kan vera Orsaken till din förskrickelse?, Det är icke månsken derna afton. Men vi hefya stjernorn:s gians Nej. Narten blir mycket mörk; bimlen betäckes sf mon. Vi skola vara hemma inom en timma Skola vi det, Estevan? Förlåt mig: sedan le olyckliga händelserna i Tarragona tar jag svårt aut vänja mig vid mörkret. Ser du insenting i den der småskogen?, Ej det ringaste. Någonting rör sig, Monserrat. Jeg har ej vågat säga dig det då vi begåfvo oss tll Vela185, men det hör syn!s mig som om flera personer föjjde oss; dessa menniskor sågo rissEnkta ut; ag inbilade rig då att endast lurepen bade fört dem i vår väg och alt vi J skulle möta dem mer. Visst icke; jag sig lem nyss bredvid oss. Jag darrar för att lessa menniskor kanske framkommit från Toen6s ruiner. Hör! En hvisslirg! Det är vinden.s Torenos är ett rysligt tillhåll för smugglare, Om man anföll oss, Estevan? Du har ju ej mer än en arm att försvara mig med.n Det är sannt; jag har förlorat den andra. xOch jag, olyckliga; jag utsätter dig alltid för faran.