Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 2

tacksam mot försynen. Nej, detär ej jag som lider, det är du. Hur kan du tro det, Paquita? Harej bimlen skänkt mig den skönaste af sina gåfvor bärnere, en tillgifven maka? Har jag ej en hustru som jag älskar ? Och har jeg ej den bästa och ädlaste af män ?2 : pAckl svarade Monserrat, böjarde sig ned mot bäcken, som återspeglade bans ansigte, jag ser det väl. Jag har ej mer hvarken skönhet eller ungdom. Dina tårar flyta, du beklagar mig. Tack, ljufva tröstarinna, tack! Emellertid i kärlek är medlidande hjertats sista ord. Estevanl Ånse ej detta som en förebråelse. Jag vill pj ba sagt det i den meningen, Pequita. Ar man väl alltid berre öfver sina intryck och sina rörelser? Det behöfs ofta ej mer än en suck för att förmörka vår bimmel, och en åthörd för att krossa vårt hjerta. Bredvid dig, atan att du anat det, har jag ofta fattat både let förra och det sednare. Förlåt! Du är mig :;j derföre mindre kär; jag heundrar dig ej deröre mindre. Ja, jag upprepar det på nytt, jack för allt det som du skänker mig, tack för lit det du döljer för mig! Paquitas tårar fördubblades; en minuts tystnad inträdde. Nej, jag vill ingenting dölja fir dig, sade hon, du skall äfven meddela mig dina hemiga sorger. och jag skall ej derföre älska dig mindre. Hvad bättre skulle jag wväl äga än lig på jorden? O! framför allt att det aldrig måtte komma i din tanke att jag hädanefter, så änge du lefver, kan vara lycklig med mindre in detlo Så länge jag lefver, Paquitalo ,Hör, Estevan. Du måste läsa i min själn Tror du att det kan göras? Låtom oss tala