Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 2

af erkänsl2, och de ljufvaste ord af tillgifvenhet: detta var hennes lifs yttre. Monserrat dolde för henne sina plågor; bon för bonom sina lidanden. Bådas yttre var lugn och förtroende; deras inre, oro och sorg. Såledeslefde båda, alltid skilda fastän tillssmmans, genom pligter och uppoffringar, genom försakelser och kärlek. Dolorida Mugnos, som ej uppnåtts af krigets olyckor i 8in tillflyktsort i närheten af Villaseca, kom tid efter annan till Marsennas. Hon bade ofantligen glädt sig åt de båda makarnes återförening, och likväl låg hennes inqvisitoriska blick ofta med ett sorgligt medlidande fästads på hennes svägerska. Dock kom aldrig någon obetänksam fråga öfver hennes läppar. Pedros namn uttalades aldrig på Mersennas. Landet sysselsatte sig så mycket med smugglarea vid Salo. Gomes, undsluppen ur Tarragona, bade gjort korta men vinstbringande utflykter till sjös.Han bade återkommit från sin sista sjöexpedition med betydliga priser. Fransmännen tycktes skydda piraten; ty, då han var en afsvuren fiende till engelsmännen, älskade han att mut dem utveckla hela sin vågsamma oförskräckthet. Likväl hade franska syrelsen gifvit order att man skulle vaka öfver honom: det talades ej om annat än Gomes. En vacker sommarafton bade Paquita, sittande på fältet, mellan skördemännen, sin man vid sin sida; vädret var klart, naturen leende, En bäck flöt vid deras fötter, i hvars klara vatten himlens zszurhvalf speglade sig. På en gång nåddes hennes öra af aflägsna toner afen gitarr; hon darrade och brast i tårar. aDu lider?, sade Estevan med darande röst. Jag? svarade Paquita, med en sorgsen blick på sin mans bleka och förstörda ansigte; ack, min vän! Det skulle vara att visa sig mycket o