Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 2

utan omvägar. Jag känner din inre strid som nedtrycker dig: Pedro var älskad före mig; nå väl! det är ej ditt fel. Jag skall akta mig att tillräkna dig det — tvärtom. Det har ej verkat annat än att utveckla hos dig de högsta dygder. Alska mig så mycket du kan; jag skall vara nöjd dermed, Paquita, jag skall ännu finna lycka deri.n Klagande ackorder höras, de utgå från en närliggande kulle. Det är Pedros gitarrs, återtar Monserrat sorgligt. Pedro är då härla Jag tror det.n ,Hvar bor han? I Reus., Ensam och utan förmögenbet, Estevan!o Han har hvarken familj eller egodelar; det är sannt. Hans belägenhet är beklagansvärd. Han borde gifta sigs, sade Paquita, med harrande röst. Gifta sig! Skulle du önska det? ,Jag tycker sån, svarade Paquita uppriktigt; ty då jag önskar hans Jycka, bör jag önska att kan glömmer mig. Du känner huru mycket saknaden söndersliter dig, är det ej så? Jag känner hur mycket det inre af en god bushållning bar Jjufhet och behag. Nå väl, Paquita, om Pedro skulle passa för min syster ? Jag har redan tänkt derpå. Hennes bjarta är fritt, hoppas jag. Nej, Estevan; Dolorida Mugnos, Jag vet det, hyser en hemlig, djup, passionerad körlek., För hvem då?n Deraf har hon ej ännu gjort mig förtroende. Men att döma efter vissa ord, som undfallit benpre, bear det tyckts mig som det skulle vara Pedro.n