Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 1

DÖDENS TROLOFVADE ), VICOMTE DARLINCOURT. Det är jag, det är Paquital ropar hon åter. pHvad, i detta sällhetens ögonblick ej ett ord af tillgifvenhet! Nej, svarade Monserrat, upplyftande benne, med en blick af ömhet och kärlek; jag kan ej finna ord för min känsla. Och om j:g kunde det, sku!le jag våga tila? Sällhetens ögonblick ! har du ssgt. Således bar detta rop, som för ett ögonblick sedan slog mitt öra, ej varit sorgens? O, kom, kom; mina sinnen förvirras! Sällhet! Säg om detta ord, Paquita. Sig: jag är lycklig! och jag skall tro det, jag behöfver det; ty ser du, jag lider, jag uder grufligt. Skänk mig, om det cck ej vore annat än ef medlidande, rågra få glada stunder! Det skall ej vara länge, jag känner det; och jag skall välsigna dig, älskade vän! Sedan skall du biifva lycklig; ja då, sedan verkligs lycklig! — Gråt, gråt! Jag tillåter dig det. Men lemna mig någon illusion! återför mig till hoppet! Du ser jag yrar — ack, så många upprepade slag! — Jag skall dö, men sög att du älskar mig! pMonsesrat bade aldrig i den rysliga oordning, hvsri barns själskrafter VOro kastade, nångin utsläppt ur sit hjerta der Huhet och ömhat, som voro dess grundamnen. Hen fatter nr utmattad på en stol Paquita, helt och hilier till för hosom, kände Sin själssty:ka förgoras vid tanken på sina pligter, och erkäpshin uj pböjde sin röst öfver kärlekens i bennås bjerta. Hon bade en engels utseende; bon miste ju ä ven åga dess nårur. Pedro ensam, glömd, slsides, gjorde ej en erda rörelse. Stödd mot sin gilarr, betrekter ban denna seen med en mörk och förvirrad 9 S AB. M 52-36, 38.