Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 1

sin arm, oaktadt allt hvad konsten och vetenskapen försökt deremot. Hans helsa var fullkomligt förstörd, äfvensom hans kroppskraft; och, då ban hade öfvertygat sig, genom alla de underrättelser han erhållit, om sin makas död, så hade han ej mer än en tanke, den att så snart som möjligt återförena sig med henne i det eviga fäderneslandet. Paquita blef, dagen efter sin återförening med Monserrat, inställd i sin värdighet som maka och värdinna på den sköna gården Marsennas. Alia iyckans håfvor omgåfvo benne nuv, hon häde en oberoende ställning, en hederlig förmögenhet, ett förtjusande hem, och den mest tillgifne make, och likväl flöto hennes tårar ymnigt i hemlighet. Don Estevan bade nozgrant berättat henne alla de här förut omnämnda händelser. Pequita; å sin sida, bade ej fördolt för honom något som passerat emellan henne och Guitarreron, sedan deras möte i grifthvalfvet, ända till deras ankomst till Mar. ennas. Den fullkomligaste harmoni tycktes herrska mellan de båda makarne. De lemnade hvarandra så litet som möjligt. Emellan dem var, från morgon till aftor, ett beständigt utbyte af ömhet och förekommande vänlightt. Man anförde dem såsom mönster för ättenskaplig lycka, och man afundades deras sällhet. Bedrägliga bländverk! Estevan och Paquita, tiligitna hvarandra och omgifna al alla bfvets njutningar, hade hvarken lugn eller lycka. Monserrat, alltför upplyst genom sina egna känslor, för att bedraga sig på andras, läste beständigt i sin hustrus själ. Han träffade der ofta qväfda suckar och bemlig saknad, suckar och sakvad rikt2de åt Pedro; detta utgjorde grundämnet till Paquitas tillvaro. Till ersättning för bvad henues inre fråntog honom, ställde hon till henom, sin man, de ömmaste blickar