Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 1

han trodde det var hans sista stund; han föll på knä, anbefallde sin själ åt sin skapare, och nedlade. sig lugnt med den fasta öfvertygelsen stt ej mer upgvakna. Och likväl uppvaknade han på nytt, och beslöt, sedan han något åerfått krafter, att försöka uppklättra ur brunnen. Han tar sin korg med lifsmedlen, han uppstiger ett steg, sedan två, tre, fyra, och stannar en stund, sältande sig på det nedkastade skräpet. Derefter fortsitter han, oaktadt sin krossade arm, och uppnår slutligen hälften af vägen. Der sätter ban sig länge, och börjar sedan återigen att uppklättra. Emellanåt tar han sin tillflykt till sitt matförråd; och hän gande lika mycket som sittande på de ännu brinnande ställningarne, hvilade han sig så godt ban kunde. Luften och dagen började att upplifva honom. Ändtligen, liksom genom ett underverk, öfvervinnande alla binder, lyckas ban att-komma upp till öppningen af brunnen. Gomes nådde, litet sednare, samma mål som han. Nytt beskydd af himlen. Don Estevan märker på gården till sitt bus en fransk sotdats keppa och techakå. Huru hade de kommit hit? Lika mycket. Monserrat kläder sig i den funna uniformen; han går derefter öfver Terragonas sator och torg, utan ati uppväcka minsta misstankar. Man tog bonom för en sårad soldat, en sjuk militär; och uti den allmänna oordninningen, som nu likväl led mot sitt slut, fäster man ingen uppmärksambet vid honom. Han anländer slutligen med långsamma steg till portarne af citadellet; han genomgår dem utan hinder, och ristar sina steg åt slätten. Ett verkligt under bar räddat honom. Få dager derefter, anlände don Estevan till den stora gården Marsennas, som han var arfvinge ull Men förkrossad af så många slags lidanden, var ban der till hälften beröfvad sitt för nuft. Han hade för alltid förlorat bruket af