Aftonbladet – 17 februari 1851, sida 1

ter i sin makes armar, liksom för att der dölja in smärta, Åcklo säger Monserrat sakta för sig sjelf, jag känner det, jag hade bordt dö. VI. TORENOS RUINER. Den obeveklige Gomes bade, som Paquita nade i griftvalfvet, uppfyllt sia rysliga ed vid stgånpgen ur brunnen. E:t pistolskott, afskjujet på Monserrat, bade utan rörelse utsträckt bonom i deta slags graf, redan full af rök, hvarur han ryckt den faderlöss. Gomes trodde sig säker på sin rivals död. Men himlen hade annorlunda beslutat. Don Estevan hade ej fått mer än armen krossad. Failen utan sansning, under det mördande skottet, skulle han likväl ej cö deraf. Liksom i vissa omständigheter ett nålstyng är tillräckligt att döda, så tyckes i andra, tvärtom, liksom om ingenting kunde borttaga lifvet. Monserrat, badande i blod, halfqväfd af den ijocka röken, och botsd af ett etdregn, förblef flera tmmar beröfvad sina sinzens bruk; slutligen återkom han Jikväl till sig sjelf, och uppreste sig ensam, midt uti mörkret. Elden hade nu uppbört; röken skingrade sig småningom; hars hustru Var i hans mördares våld, och hvalfvets instörtande tillät honom ej mer au släpa sig i derss spår. Hans arm förorsakade honom förfärliga plågor, han bade en brännande feber; och plågad i både fysiskt och moralibkt hänseende, kastade han sig vansinnig på marken, och kallade döden till sin hjelp; men döden var döf för hans rop. En iethargisk sömp, ett fullkomligt medvetslöst tillståud ryckte bonom, för en tid, ur sina rysliga plågor. Då ban åter öppnade sina ögon, hade han koappt mer sina sinnens bruk. Födoämnen lågo bredvid honom; ban slukade dem med masehinmessig glupskhet; han hade win, han drack. En ny domning fattade honom;