Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 3

oNu öppnas dörren med bhäfvghet. Egaren af Marrennas störtar bastigt ut ur sitt rum, oaktadt sitt lidande och försmäktande tillstånd. Han har kännt igen Pedros röst, och med förvirrinpg målad i sina anletsdrsg visar ban sig för de båda älskande. Gud, hvilket skri undslipper på en gång Paquitas hjerta och guitarrerons läppar! Hvilket fasans skri! Monserratla Nej, det är ingen ardesyn, det är verkligen Paquitas man. Det är ban sjelf, undsluppen ur grafven; det är hen som återfinner sin maka. Ack, han har hört bennes sorgliga rop; ban bar begripit hennes första blick. Den olycklige vacklar och störtar tillbaka. Pedro döljer sitt ansigte; alla tre äro som tillintetgjorda. Paquita återkommer först till sig sjelf. Ett nytt rop ul!går ur hennes mun; men denna gång är det ömhetens. Estevan! Hon skyndar till honom, kastar sig i hans armar och trycker h-nom till sitt hjerta. Pligtens band qväfver hvarje arn:n känsla i hen: nes bröst; hon ser ej någon annan än fin man, Tårer, det är sinut, flyta ouppbörligt ned för kennes kinder; men det är ingenting brottsligt i dessa tårar. Hon löser på Monserrats panna allt bv2d han bar lidit sedan deras skiljsmes:a;, hans ögon äro ihåliga, bans ansigtsfärg grafvens; bans hår har grånat; han är lemi sin enaarm, och ban hear åldrats för tio år. Paquitas känsliga och medlidssmia själ kan ej utbärda en sidan enblick. Hon könner att hennes lott hädarefter är att bli dens tröstande engel, som ödet så bårdt slagit, och till största delen för hennes skull; bon känner, att då hon ej kan skänka honom en älskarinnas lifliga ömhet, är hon skyldig borom en makes hela tillgifvenhet, Hon fealier till Monserrats fötter. bolerd, som länge var ett slags nationalsång i trek. ten af Tarregona.