Aftonbladet – 14 februari 1851, sida 2

niroducera honom på sveaska riddarhuset. Uader debatten om representatiomsreformen vörde man i samma hus åtskill ga lexor uppäsas, om ståndsförfattningens oumbärlighet för olkens sanna frihet och om adelns höga betåmmelse att beskydda konungamakten (!). Dessa lexor utkomma snart, tack vare en värlig ledamot af huset, i särskildt tryck, och kola tvifvelsutan tjena till stor uppbyggelse ör dew, sowm ej haft tillfälle a:t på grundspråket läsa hvad tysken Adam Henrik Möller skref, för nära 40 år sedan, om Wehrstand, Lehrstand und Nåhrstand.. Grefve Sparre berättade i sammanhang härmed ett sarmtal, som han haft med någon onämnd tysk (omöjligtvis i karlkläder) om skadligheten af allmänna val, — och detta gjorde slag i saken. Når nu frågan om lagförslaget förekom, drog bemälde grefve fram en onämnd manr, som sades hafva tillintetgjort alla försök till lagstiftning efter den nyare tidens förvända åsigcer. Mannen är allmänt känd och heter Savigny. Han skref i en liten bok för nära 40 ir sedan, att tiden då ej var mogen till lagstiftning, egeatligen derföre, att man ej hade ullräcklig kunskap om den romerska rätten. Ur denna lilla bok äro alla de lexor hemtade, som inom och utom vårt kära fådernesland olifvit tidt och ofia i tal och skrift upprepade, om vådan af nya lagar, och hvaraf Lagutskottets betänkande i förenämada fråga ianehåller fragmeater, öfver hvilka grefve Sparre i onsdags höll sin föreläsning på riddarhuset. Ingen lärer betvifla, att grefve Sparre, om ban 40 år härefter ännu står på sin bänk i huset, skall föra alldeles samma språk, som han förde derna gång. Men om man inbillade sig, att Savigny ej skridit framåt på de sista 40 åren, skulle man i sanning göra honom mycken orättvisa. Han har under dessa år skrifvit hvarjehanda, och framför alt ett system i romerska rätten, som tillfyllst ådagalågger, att han ganska väl både inser och ersänner, alt tiden ej kan stå stilia, on ock nåsra enfaldiga menmiskor i sin fåvisklet skulle ojuda till att hålla den tillbaka. Savigny var n lid justitreminister i Preussen och utarbet1ade derunder sjelf flera genomgripande nya agar, bland hvilka må nämnas författningarna af den 17 och 21 Juli 1846, som anskapade andets hela rättegångsform, upphäldelen gamla 2rocessordningen med sitt undersöknngsväsende äfven i civila siker och sitt mingfaldiga untskrifveri, och införde ett alldeles nytt sytem, grundadt på förhaadlingsmaximen, med nuntlighet vid slutförhör och med förkastande f den förut efter lag gällande bevismiogstheoien i brottmål. Lika med Preussea hafva ock Tyskdlands öfriga stater immerfort gått framåt il lag.tiftsingsväg, utan att låta afskräcka sig af hvad Savigny, innan han sjelf mognat till praktisk aan, skref om tiden3 omogenhet under förta reaktionsperioden (1814). Ehuru ban då färdämde fronska och österrikiska lagböckerna, :ar man Cj sport att deisa lagböcker, hvilkas syftniag visst icke är att göra lagskipningen ill slaf under lagens bokstaf, sedermera förlorat sitt anseende hos de folk, som lefva efter lem. Tvertom hafva dessa folk tagit sig den friheten att mer och mer hylla de fördömda Izgböckerna. Och det är äfven allmänt besant, att man i Rhenprovinserpa kraftigt satt ig emot alla de försök, som blifvit af tyska regeringar gjorda att der upphäfva franska lasen och införa det gamla, af de konservativa beprisade romerskt-tyska räitssystemet. Hos 0is tror man i dena stuad, att reakuionerna i Tyskland för närvarande gjort allt f(ramskridande i I-gstiftning omöjligt. Sådant ir likväl icke förhållandet. I det politiska, d. v. s. i sina statsinstitutioner, synas tyskarne för ögonblicket drilfvas snarare tillloaka ån framåt; men i det juridiska, i deras rättsinstitutioner, märkes ej det stillastående, än mindre det tillbakaskridande, som man här föreställer sig. Såsom bevis derpå torde det vara aog att nämna preussiska lagarne af den 24 Februari, 2 och 3 Mers 1850, om rättighet att klyfva och från fastighet afsöndra jord, om upphäfvands3 af åtskilliga grundskattskefrielser och om reglering af förhållandet emellan herregods och bondejord, samt österrikiska lagen af den 47 Januari 1850, hvarigemom den sam!a inqvisitoriska rättegångsformen fför brottmål blifvit afskaffad och ett nytt system infördt, grundadt på den accusatoriska principen, med muntlighet, offentlighet och jury. De ta vet säkerligen grefve Sparre, som läst så mycket, rest så myciet och hört så mycket. Men han tyckte förmodligen, ait hvad ban Lebagade säga, kusde vara godt nog för svenska riddarhuset, och att man gerna kan efva på reaktioner i Sverige, om de än ickxe kulle vara så matnyttiga annorstädes. Grefven borde dock besinna, att reaktionerna också n gåog få sin reaktion, och att denna blir osehagligare — kanske våldsammare — ju högre nan spänner bågen för dea sak, som ändi, örr eller sednare, skall — falla. Ty slit som fveclefvat sin tid och som ej från den nya idens iifgiivande ideer hemtar pinyttfödande väring för sitt bestånd, mis!e undergå sin förvandiing till stoft, om det ock stretar enot ned hela segheten af gamla pergamentsbref. Må man aldrig glömma hvad Tegner skref — nnan han blef biskop: Csigt kon ej bli det gamla, Ej kao vanans nötta lexa Evigt repas upp iger; Hvad förmulinadt är skell ramie, Och det friska pya vexa Opp utur förstörelsen. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER, Då råds:ufvurätten i går till förnyad handlågging Dårovade målet emellan varstimm armanan Rare.