Aftonbladet – 13 februari 1851, sida 1

. DÖDENS TROLOFVADE ), VICOMTE DARLINGOURT. Det va i solnedgången. Hettan på dagen bade vari qväfvande, och denna hetta gaf åt atmosferer ett utseende af färgad rök, mid: igenom den prisma hvaraf naturen och ställens antogo ett fantastiskt utseende. Dagens sista stråle betiääckte himlen med guld cch purpur. Blommorma emaljerade ängarne, fåglarne qvittrade i lhundarne. Hafvet upprullade sig på afstånd, hugnt som en skön azursjö. Altidet öfvervunna landet var leende, undantagsande segrarnes tankar, ännu sjudande vid minnet af den rystiga belägringen; ab! man ser att fältet upprilves hastigare efter åskan och ovädret, än menniskas samvete efter passionernas stormar. Paquit Balcells och Pedro Walls utgingo ur Tarragons portar. Huru retande voro de ej båda, utiden ljufva och naiva enkelheten al deras fönoppnirgar! Det tycktes dem som om verlden ippnade sig för dem för första gången, alt de der vid hvarje steg skulle finna välvilliga bjertan, färdiga att mottaga dem såsom tillhörande hvar och en, då de ej mer tillhörde någon. Båda voro de utan föräldrar, utan ägodelar, utan ställning, uten familj; de hade ingen bara utstakad för sig för det närvarande, ingen uppgjord plan för framtiden; men den ene hade artisters lugna sorglösbet, den andra ensgelns ethberiska förtroende. De voro poesien ooch kärleken personifierade. De kasstade sig på mifå dit ödet kallade dem; och ödet: var för dem ej slumpen, det var försynen. VWVisserligen varsnades på långt afstånd någon svart punkt på derss horizont, men solen glänsste för deras ögon, alltid igenom molnet. Dett kunde väl finnas någon galla på bot ten af deras kalk; men bräddarne voro likväl parfymerede, och de trodde på dryckens kraft. De hade dessutom kännt lidandet, denna heliga väg som det är godt att hafva en gång genom) Se A. B. M 32—35,