Aftonbladet – 13 februari 1851, sida 1

älskande en halfcirkel ef grönska. Peaquit vänder sig om, och ett skri af fasa undslapp henne. En isande blick var fästad på henne, en blick full af raseri och bot. Den har blixtrat i skugsan och försvunnit. Det var basiliskens blick; dess hemska glans var mördande. Allsmäktige Gud! ropade Paquitaz, visande med fingret på en hålighet i skogsdungen, rädda mig, rädda mig! Han är der!n Hvem då? ,Vår oförsonlige fiende, demonen uwuppstigen ur afgrunden: Gomes!n Gomes! upprepade guvitarreron, störtande exot det utpekade ställer. Han böjer grenarne åt sidar, men märker ingenting. Han vill söka längre bort ibland träden, hans förskräckta älskarinmi återhåller honom. Pedro! Akta dig att lemna mig. Gå inte ifrån mig, bif qvar här. Han bar s:tt mig, ban skall återkomma. Oh! vår gädje, vår sällbet, våra sköna drömmar! Det behöfdes blott en enda blick för att förskingra demla Skulle hon ej vara narrad af någon förfärlig tankebild? Guitarrreron söker att åter lugna herne. ,Jag har känt igen honom: det äir Gomesn, upprepade kataloniskan med en feberaaktig darrning. Pedro! Hvad skall det blifvsa af oss? Om det ock skulle vara han!, svzarade Don Manuels brorson, hvad rättigheter Ihar ban öfver oss?n -Brottets.n : Och uppstigande med möda, stödjande sig på Pedros arm,lemnar hon långsamt boskeen. Solen bibehöll ännu i sin nedgång sin stråtande mantel. Dess purpurglans försvann mel:an aflägsna skyar, som liknade marmorklippor, ådrade af guld och lapis lazuli, så orörliga voro de, och så säkert tecknade voro deras konturer. Luften var äpnu fu Il med vällukter, daten hade ingenting förlorat af sitt förtrollanda behag; cch likväl var allt förändradt. En gnista från afgrundslågan hade smugit sig in bland