Aftonbladet – 13 februari 1851, sida 1

Med min julle rar Raskt jag räddat har, Utur storm cch sjö Min utvalda mö: Den faderlösa från Reus lyssnade med enthusissm och salig förtjusning. Heafsvinden lekte mildt med guitarrerons blonda lockar. Den nedgående sommarsolens glänsznde strålar smögo sig mellan bladen, emellan blommor och toner, och tyektes sammansmälta på en gång med parfymer och me!odier. Paquita, sade den öfversälle troubaduren, nirmande sig sin reskomrat, du älskar nig äfven, år det inte så?n Ken du fråga mig det, Pedro?x Du är min maka mför Gud. Och han tryckte benne till sitt bjerta. rÄnnu ickes, sade den faderlösa, lösgörande sig med ett oroligt leerde. Jag vill ej vara annat än din syster, till det ögonblick, då en prest belgat vår förerivg., Men en prest har ju redan gjort det! Och det i en af lifvets högtidligaste stunder, vid porten till evigheten ! Min vär, j:g kommer nog ihåg det, och jag är din i djupet ef min själ. Men detta är likväl ej nog. Nåväl! Låtom oss då i morgon gå till kyr kan. I morgon skall jag bli din make.x Var då i afton ej anvuat än min bror. Och Pequias kyska blick stödde sig på denn: ljufva bön. Ab! Jag skall vira allt som en man böj vara hos dig, ssarar cen poetiske tillgifne ka taloniern. Skulle du väl kunna tro att jag ville förstöra min framtid med att röfva vin garne af min engel? Her jag j behbof af dir rena atmosfer för stt afkyla min bripninde själ cch lugna mina svallande känslor? Måste jag ej burdra dig för att älska dig? Finns det vä någon förtjusning utan dygd? Nej, jag vill e beslöja min himmel; jag vill ej vanhelga mit empel. Väntan är ännu jycka : Et: lätt buller hördes. En hand böjde af sides de täta grerarne, som på motsatta fi dan af den nedgående sokn bidade bakom d