Aftonbladet – 13 februari 1851, sida 1

De öfvergingo Francoli, en liten ström eller bäck, som rinner på litet afstånd från fästningen. Få dagar förut hade blodet purprat dess böljor; nu rann den ej mindre lugn och genomskinlig än förut, återstrålande den blåa bimlens 2zur. Guitarreron och den faderlösa saktade sina steg, liksom genom en tyst öfvererskommelse. Hvarföre också påskynda sin ging? Hvad brådtom hade de att sn!ända till något ställe? De voro ipgenstädes väntade. Och dessutom, efter så många utstindna faror, under Tarragonas belägring, efter att hafva så länge varit beröfvade fält och grönska, hvilken sällhet att få inand2s den friska landtluften, att få svalka sig vid den klara källådran och att få särta sig i skuggan af de susande löfhvalfven. Med hvilken förtjusning pjöto de ej af sin dubbla enslighet? En frisk natur och inga vittnen, en brinrande kärlek och intet slafveri. sLåtom oss Lvila oss på -gräsmattans, sade Pedro Walls till P:quita. Hvad den nedgående solen är skön! Hvad det grönskande fältet doftar! Hvilka välljud utströmma ur dessa lundar! Hvad det är Jjuft att lefva och älsk:!. Guitsrrerons passionerade blick förskräckte i detta ögonblick Paquita. Pedro, henres ledsogare och hennes stöd, var hvarken henne: make eller hennes brer. MHon nedsatte sig starkt upprörd. ; J2, dessa ställen måste inspirera digp, svarade hon med tvekan. Pedroy teg din gitarr och sjung. t Hon försökte på detia sätt ätt rädda sig för älskaren, i det att hon vädjade till poeten, Pedre getämrmmer sin gitarr; hin påminner sig den räddande refrängen, vid utgårgen ur det mörka hvalfvet och i sin onkeis kammare; bin repeterar dess ackorder, men ban förändrer order, och det blir en ny förtrol!ning. Lycklig den, scm trotsa kan Ödets hvasse pilar! Lycklig den, som bamnen farn Undsn stormens ilar! Sjung min lyra du Efter stormen ru.