Aftonbladet – 13 februari 1851, sida 1

sått för att vara värdig att uppnå löftets land, och de hade genomgått den obefläckade. Slutligen ända till uti den frostvind, som såväl i moraliskt som fysiskt hänseende ibland kylde dem, fanns det ännu en upplifvande anda; det var vårens varma stråle. Aldrig bade Pequita varit friskzre och vackrare. Hennes svarta mantilj, som flöt för vinden, aftäckte emellanåt hennes 2nsigte. Henes stora bruna, glänsande ögon, som beskugsades af sammetslena ögonhår, kastade lifvande trålar. Hennes nätta fot.isom framstack öfver nennes eleganta basquine, vidrörde knappt marken. Hon höll under sin arm en liten videkorg som utgjorde hela hennes bagage; hon kunde ej fatta den tanken att der ej var nog att lefva utaf, och att för tillfället hon ej bade något mer på jorden. Hon böjde ögonen mot bimlen, och betraktade sedan Pedro, med ett leende i bjertat och på läpparne, önskade ingentipg mer i lifvet och afundades ingen. Pedro å sin sida, lycklig och stolt öfver att vara Pequitas enda stöd, drillade sina gladaste sånger och stödde glädtigt hennes steg. Hans drägt var andalusisk. Hans gråa hatt, med sina uppfästade skyggen, var garnerad med svart sammet Hans rundskurna väst, af grönt kläde, var vid knappbålen kartad med guldsnören. Liksom Paquitas korg, var bans gitarr bans enda förmögenhet; ban bar den behagligt hängande på axeln och tycktes ej hafva någon önskan alls. Framtiden skulle, efter deras åsigt, nödvändigt le mot deras önskningar, ty de presenterade sig för den med en ren pann2, med ömsesidiga drömmerier och leende för boppningar; voro ej dessa poetiska drömmar sköldar mot allt menskligt elände? Ligger ej lyckan också förnämligast i vir inbillning? Ekulle den väl finnas utan den? Hvad bar den väl att frukta af dem som afundas rikedom och stolthet? De ägde ingenting här nere, ingenting som syntes åtminstone, ty de Cataloniska trolofvade, så fattiga som de voro, ansågo sig rikt begåfvade. De ägde kärlekens behag, ungdomens förtröstan, samvetets lugp, naturens alla skatter, en klar himmel och friheten,