Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 1

DÖDENS TROLOFVADE ), VICOMTE DARLINGOURT. Pedros förtröstansfulla lugn återgaf mod och hopp åt den älskade. Hon kände sina fötter slinta på den fuktiga marken i hvalfvet. Hon stannar. aPedro! säger hon, är det Gomes bloa? — Hans lik är kanske der? Nej, Paquita, jag ser ingeating. Mördarne hafva borttagit kroppen! Troligtvis; man har äfven borttagit lampan som braun framför grafvården., Peåro, Pedro! Den slocknar! Härgå följer ett sönders!itande rop. Djupt och fullkomligt mörker. Don Estevans maka trycker sig tätt intill guitarreron. Denre omfattar henne med sina armar, oci tröstar henne, under det han trycker henne till silt bjerta; de se ej mer, men de höra, de vidiöra hvarandra, de känna sig mära bvarandra, och detta bibehåler deras mod. Mörkret endest insveper oss, sade Pedro Wallis; det skiljer o:s ej. Dessutom fins det mågon Jefnadsbana, som ej bar sitt mörker och sika motgingsr, detta bindrar ej att gå fram; man går endast mind e fort, se der allt. Du byser ingea fruktan? Iagen, och om jag hade min gilsrr. Nå väll Skulle jeg sjunga i mörkret, och jag skuile framtvinga Jjus dervur. En Jyra, det är en fackle.n Guitarrerons poetiska uttryck erböllo en önskad verkan. Hans glädtighet iörjagade röddhågan; oc:h Paquita, lyssnande på bonom med beundran,, var helt och bållet hans. ) Se A.. B. M 52—54.