Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 1

oordning, irrade de på måfå, och halft vansinniga, med möda lösgörande sig från dem tanken att de voro ett rof för en hemsk mara.. Ändtligen uppnå de en af kyrkdörrarne; dee öppna den sakta till hälften. O himmel! Beväpnade män, med händerna röda af blod, öfvergå just den allmänna platsen. Guitarreron, som såg dem rikta sina steg till den sköflade kyrkan, fattar sin olyckliga reskamrats hand och skjuter henne fram mot en mur med en djup nisch uti; i denna fördjupning märker han vid sina fötter resten af e:t svart bårkläde, hvari han raskt linsveper sig till:ka med Pequita; och båda två, inhöljda i denna dödsmante!, nedlägga sig hastiigt mellan bod och grus, mellan krossade hellgedomsskrin, bitar af helgonbiider, fordom ttillbedda ben och okända reliker. Jag tyckte att denna dörren öppnadesp, sade en df soldaterna, inträdande med blottad sabel i kyrkan och stapplande vid hvarje steg. Har du ögon ännu? svarade en af kamraterna, lika drucken som han. ,Hvad mig rör, så har jag inga ben.n Du har tömt för många buteljer. vÄn du då?p Jeg har, min själ, gjort mycket ammat, som jag knappt kan tala om. Vid lugnaare tider skulle jag derför kunnat få mig på baalsen ett e:ler två dussin halsjern. För djefvvulen, om jag nånsin skulle påminna mig minaa puts i Tarragona! Men fienden har ock drrifvit oss till det yttersta med sin oförskämda trrotsighet; och dessutom var mitt hufvud borta.m Det vill säga du har haft eit förutt.n Tig du, annars låter jag dig söka efter ditt Holla, sergeant Matarin! återtog en gammal pälsmössa, vändande sig till chefen för: troppen; hvad är det för ett stort svart kläde,. som tycks röra på sig der borta ihörnet? Gif det ett bajonettstyng!