Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 1

Jag behöfver dem ej. Jag bär dem i djupet af mitt bjerta, det är kärlekens bymner. Pequita log på nytt. Jag har ofta gjort sorgliga måltider i gräset, sade Pedro Wells leende. Och farans stunder Jikssom glädjens förflyta hastigt.v Låtom oss nu börja vår färd igen.n Redan! Nej, låt oss dröja ännu.n oKlokheten bjuder det, det är sannt; låtom oss afvakta slutet på blodbadets dagav.n De hda snart mot sitt slut. Pedro, jag blir sSÖmBig. Sof, Paquital Sof utan fruktan ! Den unga flickan utsiricker sig på sin stensäng; guitarreron sätter sig vid foten af bänken; ingen brottslig tanke vppstiger i hans själ, ban anbefaller henne 1 Försynens beskydd, och sill en skyddande engel, vakar han bredvid henne med den rena irohetens hemliga böner och den sanna kärlekens kyska eld. Ev vederqvickande och ång sömn hade hopryckt den ä!skades ögonleck; hon öppnar åter darrende sina ögon. Pedro! ropar hon, hver är du? Här bredvid dig, känner du ej din hand i min ?n Alliid natti Det skall snart degas Har jag sofvit linge?, Rätt länge.n Och du? Jag behöfde ej sofva.n Hvad lider tiden? Jag vet ej; emellertid, Paquita, är jag öfvertygsd ait dagens stjerna i detta ögonblick strålar på horisonten. Jag känner dess närvaro midt igenom dessa tjocka hval; jag tycker rig liksom genomträngd ef dess eld.n Pedro, skola vi upp:tiga till kyrkan? — nJag är färdig.