Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 3

märksamhet, eller ock hos Lagberedningen söka vinns bifall för sin önskan om arbetsordaingens förändring . IMen om utskottet ansett sig, af bristande kännedom lom förhållanderne, hindradt att uttala ett omdömt li detta hänseende, så gäller detta skäl i ännu högre Tlgrad för mig. Denna brist lirer dock icke behöfve Plafhålla mig från att yttra den subjektiva åsigt, de -Ihr J. O. genom sitt förutnämnda förfarande och ge Inom sin, vid sidan af Lagberedningens arbeten gjorda underd. framställning om utarbetande af förslag til partiella förändringar i kriminel-lagstiftningen, sök! Jundanskjuta lagreformen i sin helhet. — Huru stora Isvårigheterna än tyckas vara för pröfaing och antagande hos ständerna af en ny brottmålslag, få de dock icke vara oöfvervinneliga, böra de dock icke, Jefter mitt förmenande, krinzgås på det af hr J. O lanvända sätt, och derföre kan jag icke heller, såsom Jutskottet, erkänna att detta sätt innebär ett bemö. .Idande att fortskynda, uten snarare att fördröja lösningen af denna för nationen vigtiga fråga. Den rättighet hr J. O. velat hemta af 44 i sin instruktion, att granska Högsta Domstolens beslut och förklara desamma vara enliga med eller striIdande mot lag, synes mig vara ingenting mindre än Jotvifvelaktig. — Bemälde 44 G tillförbinder J. O. Jatt, uti sin till Rikets Ständer afgifvande redogörelse för förvaltningen af det honom förtrodda embetet, utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna uti lagar, författningar och allmänna hushållningen, samt uppgifva förslag till deras förbättring. — Stiftarne af den grundlag, från hvilken instruktionen i detta hänseende är hemtad, lära destomiadre bafva kunnat, genom åläggandet att utreda lagskipningens tillstånd, haft för afsigt att för J. O. öppna det gebiet, hvilket genom 104 i R.F. blifvit för Rikets Ständer fridlyst, hvarigenom den rättsprincip skulle hafva blifvit öfverträdd, att åt fullmäktig ej kan ö?verlåtas större makt än hufvudmannen sjelf äger, som i sådant fall någon följd skulle hafva varit bestämd, någon åtgärd föreskrifven, hvarigenom det i strid mot lag emanerade domslutet kunde parslyseras, och den orättvist lidande erhålla upprättelse. — Frånvaron af stadganden i sådant hänseende gifver mig anledning att antaga, det J. O:s klander af Högsta Domstolens beslut måste ske senom anställandet af åtal, på sätt 4 G i hans instruktion bestämmer, — och hvarigenom äfven det missförhållande undvikes, att rikets högsta domaremakt varder försatt i ett ojemförligt ofördelskiigare läge, än hvar och en underrätts, hvars domslut J. O., mig veterligen, ej hittills klandrat på annat sätt än i form af åtal. För utskottet bar likväl, af den allmänna sats, att bedömandet af förhållanden förutsätter granskning deraf, synts följa, att J. O:s ifrågaställde åliggande innebär den granskningsoch omdömesfrihet ban förfäktat, och J. O:s öfvertygelse om rättigheten dertill har utskottet derföre delat. — Gillas denna åsigt af Rikets Ständer, så är domaremaktens oafbängighet, detta pallsdium för folkets lagbundna frihet, de fecto örlorad, och opinionsnämndens votum blifver ej längre dikteredt af egen öfvertygelse, utan af den impuls nämnden från J. O. erhåller; ty jag kan ej tänka mig att nämnden skulle anse sig hafva motsvarat det erhållna grannlaga förtroendet, om hon, i trots af J. O:s förklarande att Högsta Domstolens ledamöter dömt emot klar leg, och ait endast cmisskänlig välmening framlyste der rättsenligheten saknades, samt att således Högsta Domstolens ledamöter icke egde de insigter och den erfarenhet, som 47 R. F. bestämmer såsom oeftergifliga — icke destomindre bibehöll dessa ledamöter på sina vigtiga platser och genom sitt sålunda uttalade förtroende visade, att Rikets Ständer misstrodde den de sjelfva satt till väktare öfver lagskipningens rättsenliga gång. ena sidan således konflikt der gagneliga resultater endast genom förtroende och enighet kunna fr:mkallas, och å andra sidan möjligheten att, efter typen af en romersk tribunus plebis, utrusta en enda person med en makt, för hvilken slutligen högsta domaremaktens innehafrvare möjligen skola blifva viljelösa verktyg. Det kunde återstå att visa om och huru utredandet af lagskipningens tillstånd kan äga rum, utan åtföljande rättighet att bedöma legenligheten af de domslut, som Högsta Domstolea meddelat; men då detta synes mig vara fullständigt ådagalagdt i reservationer, hvilka ätfölja utlåtandet, anser jag mig endast behöfva åberopa hvad dessa i berörde hänseende upptaga. Ehuru jeg för min del ej kunnat instämma i utskottets bedömande af J. O:s förfarande i ofvan annärkta hänseenden, kommer jag dock till samma i resultat som utskottet, eller att erkänna det nit J. 0. i embetet ådagalagt och den noggranna uppmärk-s samhet, hvarmed han följt angelägenheter af allmännåre vigt,. — Jeg gör det villigt och tacksamt gef nom granskning af hans redogörelser i öfrigt och. oaktadt jag i förbigående anmärker, att jag finner l högst eftertänklig hans åtgård, som i redogörelsen för 4848 är omnämnd, att hos K. M. i underdånigj bet begära ex lagförklaring, hvilken, om den blifvit ! ! meddelad, skulle hafva nödgat J. O., likmätigt 48 i hans instruktion, att hos Rikets Ständer anmäla, let ny lag var stiftad usader namn af förklaring, och hvilken lags giltighet, enligt hans egna, af mig deruti fulkomligt delade åsigter, domaren varit behörig ait pröfva. ; Utöfver de flera, ef andra talare framställda tänkvärda reflexioner, som uti ifrågavarande intressanta ÅS edogörelser igenfinnas, vittnende om skatps nnighe!2 omdömet, oförtröttadt nit och frimodighet i äsig-ernss uttalande, skall jag endast taga mig friheten t ut citera dem, som framkallats af en J. O:s iakttagelse 3 inder embetsresa 1849 och hvilka, eburu hänförda ( ill endast de enstaka fall, då en jordägare, för att I rhålla den högsta möjliga behållning af sin egent om, från densamma fördrifver derå befintliga landönder eller jordtorpare och ersätter dem med stat-O olk eller daglönare, beklagligtvis fiona sin tillämp-s ing i förhållandet på minga orter emellan hus-s bonde och tjenare eller underhafvande. (Tel. uppläste härefter de reflexioner, som föreI comma pag. 174 i embetsberättelsen för 1849, och t lutade med att begära proposition derå, att betänandet måtte läggas till handlingarne.) 3 Hr Collen ansåg att uiskottet lyckligt löst sin! ippgift att madla mellan de olika meningarne, in-ö tämds hufvudsakligen uti hr Weidenhjelms reser-r ation, med förklaring ett J. O. enligt hans åsigt degaiagt en oförskrä kthet och en frånvaro af manamån som var högst berömvärd, hvarföre han yrade bifall för ut. Afven hrr Ek och Wetterberg örsvarade uts. betänkande, med åberopande af sina fjifne reservationer. Hr Gezelius fann J. Oo ofogad granska äfven de högre domstolarnas baslut ch trodde att grundligen ej förbjuder det, samt tt det var inkonseqvent af Laguts. att godkänna J. :s fullgörands af sin pligt och likväl ogilla sättet. ör sin del röstade han att det med godkännande våtte läggas till handlingarne; så ock hr Syk, enast tilläggande, att något större hofsemhet och ranlarenhet hade bordt användas i J. O:s anmärkinger. Nu tyckts tr Ekholm attt det snart kunde vaa slut med disputationsakten, önskade bet. lagt till andlingerae under yttrande ait J. O. öfver förvänin, med pit, drift och skicklighet fyl sitt åliggans ehuäutn fråga lan nnnetå am hon al co on IS SN DD MM Am DM Hr ER ce mm