Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 2

lyckliga dagar. Jag har redan, fastän omgifven af qval, ett hemligt hopp i mitt bjerta; vi äro fullt förenade med hvarandra; jag har din ring och du har min. Utbytet har blifvit gjordt vid en prests fötter och under välsignelser, dubbelt helgade af religionen och döden. Den gudsmannens sista vilja var att gifva dig åt mig. Möåtte vi följa hans heliga vilja lb Sednare, Pedro ! svarade Paquita; jag måste först begråta Monserrat. Dessutom se hvad som omger oss; en likkista — döden — mörkre. Ja, men i motsats dertill, hopp, mod och kärlek.. Kärlek! Här ? Som öfverallt. Ett lätt småleende, som sväfvade öfver Paquitas läppar, visade sanningen af Pedros ord. O! religion och kärlek! I hvilken afgrund inräder ej deras makt. Och då deras flamma ir ren, huru stark är ej denna makt? I hvil:en förfärlig belägenhet menniskan må vera, komma dessa räddande englar till dess hjelp. Jen ene här nere upplyser dödens mitt, den ndre lifvets dag. En lång paus följde; men denna gång var et ej förskräckelsens. Pedros ömma oOmsor-: er uppklarnade åter Pequitas panna. Lidanjet hade stannat för kärleken. Faran var ännu ! mkring dem, det är sanat, men denna fara ar gemensam, och denna gemenskap, som änu mer fästade dem vid hvarandra, lånade ett! ehag åt sje!fva förskräckelsen. De delade nuil ina olyckor. För dem fanns det ingenting er på jorden än de sjelfve. Ofvergifna i djuet af ett grafhval, voro de der liksom skil da c ån hela menniskoslägtet, liksom ej mer tillörande det jordiska lifvet, döda för solen, för!i aturen, för luft, bommor, grönska, allt; och kväl öfverlemnade sig ingen af dem åt enc lycklig klenmodighet; ty fastin de i verklig-!w