Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 2

så säga, åter pånyttfödda, genom dödens ande, kunde med himmelens hjelp, fria och rena ånyo börja ett nytt och fläcklöst lif. Don Manuel dröjde att svara. Välsigna oss! upprepade Pedro Walls med en bedjande ton. Paquita hade ännu på sig sin vigselring; Pedro låt den långsamt glida ned från hennes finger, och nästan omedvetet för den unga qvinnan, sätter han sin egen ring i stället. Detta hastiga och hemlighetsfulla utbyte gjordes i ett slags sinnesfrånvaro, utan bestämd vilja och utan verkligt uppsåt. De äro ej bestämdt öfvertygade att de verkligen viga sig, men de hafva det halfmedvetande att de trolofva sig med hvarandra, och att deras kärleksband skall vara helgadt. Presten utsträcker sina händer öfver deras hufvuden. Barnl säger han med en döende röst, måtte den högste gjuta sin välsignelse öfver er, såsom jag gilver er min! Måtte — han kan icke sluta. Hans iunga stelnar. Han faller tillbaka — han har lidit ut. Död! ropar Pedro Walls, försökande att upplyfta sin onkel. Vi skola ej dröja att förena oss med honom, svarar Paquita medvetslöst. Guitarreron, nedlutad öfver don Mannels kropp, lyssnade efter om han verkligen utblåst sin sista pust. Det är förbi!s återtog han, under det han nalkades den federlösa, efter det han bade tillslutit prestens ögon; han har lemnat oss på Ii jorden, han skall bedja för oss i bimilen.v Han väntar oss, sade Paquit?, med ögonen l: ästade på lampan, som, endast kastande några i matta strålar, tycktes nära att slockna. O! Nu attas oss här endast mörkret. Deiskall blifva : öre döden, en början till den eviga natten. —: Paquita! Vi skola ej dö, svarar guitarre-l: on. Don Manuel har förenat oss, han skal l raka öfver sina barn. Vi skola ännu återsel.