Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 2

Ja, man förföljer bonom. Han ropar på mig.s För sista gången, tänker jag. Pedro! Och ej ett rop till, Gud! Don Manuel, bed för honom ! Presten bopknäppte händerna öfver sitt bröst. Jag hör ingenting mern, återtog guitarreron. Gomes bar upphört att strida.n Det vill säga att kan har upphört att lefvan, svarade Paquita. En lampa upplyste den hemska inhägnad, der Monserrats maka, kall som marmorhvallvet, öfver hennes hufvud, äfven väntade sin sista stund. Den liflige och glade guitarreron, nöjets och skäratets sångare, var nu stum och dyster. Hans blekhet var förskräckande. Fåfångt sökte han att dölja sitt lidande, det uttryckte sig på hen; ansigte. Presten ensam syntes lugn. ,Stackars barn! mumlade han. Min far!, sade Pequita, ni har befallt mig att äkta don Estevan: jag har lyd, det vet ni. Nå väll Don Estevan är icke mer.. Hon berättar honom om de rysliga scenerna i brunnen. Nu!v tillägger guitarreron, är den stackars enkan utan stöd, gif henne ett annat, min onsel ln Pequita knäfaller gråtande. Don Manuel, välsigna osslo Båda dessa olyckliga, på knä framför pre-i ten, och gifvande hvarandra händerna i all eras bjertans renhet, hade ej, midt ibland de j sor som omgåfvo dem, annat än sväfvande löer, tomma minnen och ett förvirradt förnuft. : et tycktes dem som grafven, dit de nedstigit, 1 ade på något sätt återfört dem i en sfer, der f et förflutna med sina händelser, sina band lf ch sina sorger, hade för alltid försvuanit, a arragonas plundringsdag hade för dem blifvit erldeag sista dag; och aw de slutligen, för atpy