Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 2

Jheten voro två i olyckan, gjorde dem kärleken. endast till en deri. Pedrol sade på en gång Paquita, larepan håller på att slockna. Det är en annan derute.n Kan man gå efter den? Jag tror det.n År det ingen mer i hvalfvet ? Iatet buller höres. Och du vill gå ut? Jag måste.n Don Manuels brorson vrider nu sakta den blla grafdörren på sina hakar. Han blickar utåt, ingen lampa; den har försvunnit. Galleriet är försinkt i ett tjockt mörker. Han för-. söker att gå. Han framskrider. Hans fötter balka i blod. Hen återvänder till sin älskarinna, och söker att återupplifva den lilla återstoden af lampskenet. Nu är hans beslut fattadt. Låtom oss lemna dessa rysliga hvalq Följ mig! Åt hvilken sida?, Gud skall ledsaga 0ss.) Nå väll! Låtom oss gålv Men innan Pedro Walls, utgår ur srifthvalfvet, vill han gifva sin ynkels jordisk: hydda de sista bevis på ömhet och tillgifvenlet. Han inäböjer bredvid nonom, lägger sin mun på ans kalla parna, och mumlar sakta: Adjölp Dereter uppreser han sig med förnyadt mod ch sjelfförtrösisn. Han fattar Paquiies band, asiar sin ränsel på axeln, och vid det slockvarde skenet af lampan, lemnar han grafkoret. Detta är vår första gång tullsamman, sade ien kataloniske troubaduren. vÅckl svarade den faderlösa, ,vi börja den mörkret.n xOch sluta den i solljuset. Det är bilden. f menniskolifvet, vi börja ju dagen med natt ch mörker. (Forts.)