Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 1

sig. Ea iskö!d börjede stt utbreda sig öfver bela lennes kropp. Den af Gomses mördade Estevens hild stod beständigt för hennes själ: och fasorna af det förflutna, bvarmed fruktan för framtiden förenade sig, astrade i hen nes bjerna en af dessa rysliga tomheter, sor er början till vansione vanligen bildar: ett ullstånd emellan domunirg och ångest, ersellan if och död. Hov vilie hedj:, raen då hon hvarken kupde fall: på kä eller bopknäppa sina härder, yttrade 2ig bennes sjäk kroft hvsrkeni tankar ell:r ord. På ea fång slår ett utomorcertiigt buller bennes öre. Man skutle kugna balia det bullrei så en n-dresende sten. Derpå följer en klagande suck; och cetta bellqvaida klago!juå a ur grefvårder, vd hvilken Gomes tar f.stkedjat sitt offer. Hvad skali nu kommi? öden? Eller rågon ryslig spöksyr? — Gud! vilket rop? Pequiti Io Ena men är nära den olyckliga; ban Jösgör henne från sina band, ban kallar henne vid de ljufvas!e n:mn, bu tyckes drucken afsölhet, Paquita kan ej tro sina sionen; hon inbillar sig att utbrotiet af vansinnet förvirrar Lkennes syn. Hon tillsluter sina ögon för att ej förlera den Jjufva synbild som sväfvar för ch hennes jöst, full af bäfvande 3 V Fr sekta rannet: Pedro Wolls! Det var verkiiven den urge guitarreron: mer, bur kunde ban lefinra sig bär? — Och Caialoniskans onsigte, der t2cksambet och hopp målade sig, antog på en gång uttrycket af fruktan cch ångest. Gomes, bevöpnad med sin dolk, kan hvsrje ögonblick återkomme; har skall igenkänna sin rival; och ben har ju nys: sagt, då hen talade om Pedro Wels: Du älska honom: lan skall ock:å dö. Så många älskare, så många mord. 3