Aftonbladet – 7 februari 1851, sida 2

önskat smärta mig; jag vet att du blef förledc till detta; likväl, huru, o huru kunde du, nä; mitt hufvud i natt låg på ditt bröst och jag sof i frid, tänka att jag skulie vilja bedrags dig?n Huru, mumlade den olycklige manner, huru, o huru? Hade jag blott sagt dig allt och förtrott mig till dig, mina Coelius?, g Hvarför gjorde du det icke? Min broder öfvertalade mig att ej göra det, han ville ej att du skulle löpa någon fara. Och du förlåter mig, Aurelia — du förlåter mig af ditt hela bjerta?a Allt, allt — af själ och hjerta, min man. Då är det icke mycket svårt att dö!s En timma härefter och rummet var tyst. Hustrun somnade först. Hon andades sin sista suck vid hans bröst, och med sista å!terstoden af sin kraft upplyftade han henne sakta och lade henne i kistan, i det han med omsorg ordnade drsperist omkring henne. Derpiå blickade han, i det ban ibåjkom målningen, omkring sig efter sitt svärd, för att derimed utplåna de bilder, som hans snille anvisat en så beklagsnsvärd evighet; men bans bemödanden voro svaga och dödens förstening fattsde bonom, medan han var sysselsatt dermed. Han sjönk med förlamade lemmar tillbaka på kistan och ljusen och t:flan bleknade för hans ögon, med de sista pulsslagen af hans lif. Det bedrägeri som förhärjat hanrs hopp öfverlefde sig sjelf. Den förevigade lögnen segrade öfver sanningen; likväl kan man ännu i denna dag se märkena efter svärdshuggen som voro äm