Aftonbladet – 7 februari 1851, sida 2

(nn ingen bjelp — ingen räddning. Men den milniogen! Skall osanningen kufva sanningen? Skall denna löga öfverlefva dina dygder, din skönbet och ditt lill Nej! min Aurelia, detta brott skall åtminstone besparas. Han lossade hennes armar från sin hals och försökte att uppstiga. Hon sjönk i samma ögonblick till hans fötter. O, död! ropade hon, du är i sanning en Gud! Jag känner dig, förlärlig i din styrka, med en aldrig förr erfaren ångest. Öfvergif mig ej, min Ccius, förlåt cch öfvergif mig ej! Jag förlorade dig, Aurelia! Hver — Här fremfär bädden — jag svimmar — ahlv Jag vile tillintetgöras, rop:de han, men kan ej. Denna blindhet! Hollahb derute! Aruns! Det ör dina steg j:g hör! Jag förlåter dig allt, om du blott vill hjelpa. Här, bilåt! Den döende mannens skarpa sinnen hörde verkligen fotsteg derutanför. De voro :f den trolöse brodrer. Men vid tillropet inifrån drog han sig hastigt tillbaka. Der hördes intetsvor, der fonas ingen bjelp. Men ännu qvarlefde något medvetande. Döden var ännu icke segerherre. Åunu kändes en smärta och en fröjd. Det sted ännu i den döende mannens makt att i sin famn upplyfta sitt offer. Ett ögorblicks itervändande medvetenhet satte henne i stind att känna hans omfernping, hans varma tårar på sin kind, och hans bedjande och ömma ord, som anropade henne om förlåtelse. Och det iterstod henne röst att bevilja den. Jag förlåter dig, min Ceius — jag förlåer dig, och välsignar dig och älskar digi dölen. Jag vet att du aldrig af din egen vilja