Aftonbladet – 7 februari 1851, sida 1

Avarföre vill du försvära dig sjelf i detta förfärliga ögonblick? Det är fåfängt. . Vill du ljuga i döden — vill du med en af mened stämplad panna stiga inför den helige Gudens ansigte? Tag dig till vara — erkänn ditt brott och rättfärdiga din herres bämndl! Så visst som jag tror dig, min Coelius — som jag tror att du obatånksamt och orättvist mördat min broder och gjutt död i bägaren, hvilker, gifven af din hant, blef mig ljuf och nektarfylld — :å måite jag nu, i åsynen af bimlen, i närheten af den förfärliga döden, förklara, att hvad jag sagt och svurit — är sanningen. Han, som jag gömde inom dina fäders grafvar, var son af mina föräldrar — mitt bjertas enda, sista, käraste broder — jag bar honom i misa armar, när jag sjelf var ett barn — jag älskade honom ällud — o, buru jag älskade honom! Näst dig, min Celjus — näst dig! Had2 du blott skonat denna kärlek — denne broder! Huru viste ja, buru vet jag nu, att han var din bruder?, var den gväda frågan, För att frälsa dig från den grymma ångest du måste känna, vid att erfara detta, kunde jag nästan vara frestad att bedragi dig och säga att han icke var min broder, utin verkligen en älskare, såsom dia broders omla och låga tanke ingifvit dig; men jag bör det j. Din kärlek är mig alltför dyrbar, i detta sixa ögonblick till och med om ej däden vore -alltför ryslig för en lögnerska. Han var verkligen Flavius, den älskade sonen af en ällskad moder, min käraste broder, med hvilken du !ekte när han var en gosse, hvilken du undlervisade i din