Aftonbladet – 7 februari 1851, sida 1

Jör miz, min Celius, så sant som mina själ efver — denne man vsr ingen annan än min roder. Falskt, falskt! Jag vili ej, jag vågar ej tro lig svarade han med ihålig röst. Hans ;ropp darrade, likväl sysselsatte han sig med tt påtaga en rik rustniog, och klädde sig från mufvud till fot i en krigisk drigt, som om han kulle gå i strid. Hvad gör du, min herre?, frågade Aurelia, örundrad bäröfver. Denn:, sade ban, ,ir den rustning, hvari ag fäktade mot Rom, nir jag togs tiil fånga af litt folk och dig. Det skickar sig att jag bär len nv, då jag äunu en gång går i fångenkap. Min map, hvad menar du — om hvilien ångenskap talar du?x Om dödens! Hör mig, Aurelia! Känner du nzgemting i ditt hjert2, som förutsäger annalandet af den strid, som eger rum, när själen fskakar köttets bojor och kämpar, så att sögr, ör frihet? Genomilar ingen köld dina ådror, ngen häftig smärta, såsom af eld, ditt bröst? Jag förnimmer deras språk; de förutsäga min löd. Vi äro båda kallade; men en liten stund f lif gilves o:sX Jupiter vare tack! Jag känner dessa smäror, uenna köld, denna e!d, som du omtalar. Det är döden! Bigaren, som jag gaf dig och hvaraf jag drack den första, den djupaste drycken, var kryddad med död.n Det är då sannt — alit! Du har dödat min broder — du har — du har — — Ja, han var icke din broder,. Aurelia! —