Aftonbladet – 7 februari 1851, sida 1

genting utom sanningen. Säkert kände du min broder, når du var i Rom — men gossen har blifvit en man. Sja år hifva på honom frambringat en förändring, hvarpå du ej täckt. — Tro mig, när jag säger dig — ynglingen, som jag gömde i dessa hvalf och som jag om natten bragte föda, var verkligen min broder — mia Flavius, dena enda sonen af min moder, som sände henom till mig, med ömma bedjande ord, när romerska senaten bjöd bonom gå i lendsflykt. Jag kan icke tro dig, qviana! Om jag satte förtroerde till dn historiz, skulle jag känna en dödsångest, långt större än den jag erfor i öfvertyge!sen om din brotislighet. Det är din älskare, som jag dödat och som sofver i denoa graf. Haas bild och hans dom stå fram för dig, och nu — se din egen. Den hbelt och hållet afslöjade taflan visade Jen o!yckliga qvianan henne sjelf i en lika fördömelse med honom, som förmodades vara henaes älskare. Hon träffades af det förfärliga mästerskap, som låg i utförandet. Det var en målniag, som skulle lefva såsom ett konstverk, och hon var ej känslolös derför. Hon bopånäppte sina händer framför den och utrooade: O, min Ccelius; hvilken sanning har du ej gifvit åt en lögn: Likväl må jag bära fasorna af en sådan dom, om han, som du måilat der, i ett tilistånd fuilt af förfärlig likbet med Mitt, var någon annan än min broder Flavius — har, med hvilken du älskade att leka och som du meddelade den första undervisningen i sen konst, den han af dig lärde att älska. —