Aftonbladet – 7 februari 1851, sida 1

sonen på målningen. Under det gardinen sakta ipprullades framför dem, och hon mer och ner uppfattade det förfärliga ämnet, och urkiljde skuggorna af välkända medlemmar af ien Pumponiska familjen, under goda och lyddande andars vård, uppväcktes hennes inresse på det högsta; men när hon såg den inge fördömde romarens ansigtsdrag i raden eh i den etruriska djefvulens våid, sprang hon ramåt med ett ångestskri: Min broder, min Flavius, min egen, min onda broder!s — och nedsönk med utströckta armar framför den dystra skuggan. Hennes broder!s utropade mannen. Hon hörde hens ord och uppsteg hastigt. Ja, Flavius, min broder, förvist från Rom och dold här i ditt tysta hus, dold till och med för dig, min man, emedan jag ej ville ooa dig med en etrurisk adelsmans bekymmer, utt Rom skulle erfara det och straffa det folk, om beskyddade dess land-flyktingar. Du kän: her mitt brott. Denne älskare var nit bjeras broder — barn af samma man och qvione — ett ädelt hjerta, en ren sjil, hvers dygder ust varit orsaken till hans onid i Rom. Döta mig om du vill, men säg mig ej, o Colius, att du lagt hatets hand på min broder! ,Din berättelse är falsk, qvinna! väl uppspunnen — men falsk. Känner jag icke din broder? Kände jag honom icke väl i Ro? Gingo vi icke ofta tillsammans? Jag säger dig — jag skulle känna honom bland tiotusen romarels Åck, ack, min man, om jag någonsin haft en broder, så är det han! Jeg säger dig ir,