Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 3

länge så mycket mindre hejdadt i sin vilda jagt efter folkets tillgångar, ju rikare dessa tillgångar blefvo. Jagt — Sport, är just rätta ordet hir. Jordegendomen, tagen i beslag och inbägnad medelst tusentals arfslagar, till park för det högsta fullblodets tidsfördrif; statsembetena, kyrkolägenheterna, domareplatserna, be-Ifälet vid krigshären och flottan förvandlade till ett lotteri mellan de icke förstfödde af samma fullblod — sådan var parasitvexten af det normandiska sädet, den verkliga klängtisteln i Piantagenetternas vapensköld. Hårdt belastadt med monopolets och beskattningens börda är ännu den engelske plebejens bo. Den höga Ifegelskatten är ännu knappt afskaffad, timret -lördyras ännu genom hög införseltull. Medelst Ifönsterskatten måste man ännu betala utskyld för dagens Jjus. De flesta kommunalafgifter, jemte fattigtaxan, träffa ännu som ett straff, efter den gamla statshushållningens slentrian, de husägare som förbättra sina boningshus, emedan på förbättringen lägges en särskild utskyld. Det värsta af allt återstår dock: grundIskatten till jordägaren. Majoratmonopolet har dragit försorg om att tomten sällan tillhör det derpå byggda husets ägare. Han miste taga Iden på förpantning, antingen mot en afgift I vid tillträdet, eller mot en irsafgift, eller på begge sätten i förening; och för en tid af 133, 66, högst 99 år; hvarefter tomten jemte huset, utan ersättning för det sednare, tillbör jordägarens familj. De trånga arbetareboningarne i Londons förstäder, likasom de öfverallt i de mest praktfulla stadsqvarteren inströdda smyghålen för den fattigaste befolkningen, härröra icke blott från de höga, )jusa och luftiga boställena åt statens, högkyrkans, domstolarnes, armåens och flottans embetsmän, utan lika mycket från de vidsträckta högdjursparkerna och Ide ståtliga slotten, som någon lord Grosvenor, Teller någon markis af Westminster tagit i arf, jemte dessa eländiga boningars tomter, efter sina ättefäder.s Efterspårar man sjelfva urkällan till arbetsklassens förr mer än nu verkliga nöd i England, så kommer man sålunda till ett alldeIles motsatt håll, än dit de konservative peka, och hr J. J. med dem. Man upptäcker att denna urkälla, långtifrån att ligga på den nya näringsfrihetens och handelsfrihetens område, befinnes på en vida äldre grund: att den ligger i d: engelska jordaristokraternas monopol på ägenderätten till Englands jord, den deras normandiska förfäder slogo under sig med våld. Hr J. J. har noga aktat sig att någonstädes i sin skrift vidröra detta förhållande. De konservative inbilla sig nämligen att den saken ännu är hvad dea alltför länge varit: en ordenshemlighet inom deras egen krets, ehuru den under loppet af det sistförflutna halfseklet upphört att vara hemlighet för någon. Det har emedlertid händt J. J. att råka indirekt förråda hemligheten när ban skildrade den nöd, som hen, för taflans fullständighets skull, äfven uppletat hos Jjordbruksarbetarne i England. Sedan han anmärkt att dessas aflöning fallit med de orimliga spanmilspriserna, efter spanmålstullens upphäfvande, tillägger han nämligen: Tin denna sista nedtryckning af arbetslönerna är orsaken att farmers, för att kunna pbetala sina höga penningearrenden, vid de genom utländska införseln nedsatta spanmålsprisen, ej se sig annan utväg än att taga sin skada igen på arbetaren och nedsätta dennes dagsperning. Men hvem är det som kasserar in de höga penningearrendenav utkräfda genom farmers från de betryckta jordarbetarne? Hvem annars än jordaristokratien, omkring 6 åa 700 fullblodsmän, ägarne till all Englands jord — så väl den som dessa farmers odla på arrende, som tomterna hvarpå de betryckta stadsarbetarnes otrefliga boningar äro uppförda af andra arrendatorer (husägarne för 33, 66 eller 99 år), så väl dessa som stenkolsgrufvorna och andra grufvor, i hvilka ett tredje slags arren datorer — grufbolagen — plåga och preja de kanske mest vanlottade af alla engelska arbetare. Vi komma således åter till engelska jordaristokratiens monopol, såsom det första och egentliga ursprunget till all den nöd, hvaröfver arbetaren kan beklaga sig i England; hvaremot industrialismen och handelsfriheten, vid närmare undersökning, befinnas vara de som redan lindrat och fortfarande lindra denna nöd, först genom de nedsatta inköpspriserna på alla beklädnadsämnen, vidare genom de nu mera i England ganska billiga priserna på lifsmedel, vidare genom de boningshus, ivätthus och badhus, som samma industrialism uppför öfverallt der den kan åtkomma tomtplatser, och upplåter mot lindriga hyror och afgifter; vidare genom de vid fabrikerna mer och mer allmänna skolinrättningarne för fabriksarbetarne och deras barn — m. m. Att äfven sjelfva folket allmänt börjat inse hvar nödens och betryckets verkliga orsak lig ger, derom kan en fördomsfri granskare öfverityga sig vid genomögnandet af tidningsberättelserna om de Meetings, som under de två aednare åren hållits ömsevis af finansoch parlaments-reformvänner, prohibitister, farmers och arbetare. I början lyckades prohibitisterna — egentligen bestående af landtjunkare — ati på sina meetings samla en mängd farmers, och förmå dem att deltaga i de föreslagna besluten om petitioner angående spanmålsoch vik tualietullarnas återställande. Småningom begynte dock farmers att tänka och beräkna sjelfva, och hålla meetings på egen hand, hvartill de, i sin ordning, samlade en mängd jordarbetare; och snart funno landijunkarne sig så ensamma på sina Ågricultural-Meetings, som de kallat dessa konservativa sammankomster, att de måste upphöra. Farmersoch jordar betaremötena fortsattes i stället, och här beslöts att iete petitionera om spanmålsoch viktualietullarnes återställande, utan i stället söka genomdrifva arrendenas nedsättning, i mån PR 4 . as 2 had IN a OR oa me TO PR I Fes dh om BP dt vv RA TA VR -— .-m