Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 2

BB — — -—-.— -XZz2--— XCXL 22 22 jag känner din mened, ditt kalla bjerta, dina låga, förnedrande lidelser. Håll, min herre! Säg icke detta till min sorg och din vanära. Dessa ord förolämpa mig, icke mindre än ditt eget namn. Dessa saker, hviskade i ditt öra af någon hemlig fiende, äro falska.n Du vill ej svära derpå. Vid alla Roms gudar! Och af hvad makt, och buru bindande är vil den ed, som svärjes i Romas barbariska gudomligheters namn., Vid de etruriskel Försvär dig ej, qvinna, utan hör mig. Fortf:r, min berre, jag vill höra dig, fastän jag lider dödens qval vid hvarje ord du talar. Detiär bra, Aurelia, att du är; beredd derpå. Din dolk, min Celius, gåfve mindre smärta in dina hårda ord och blickar. Aldrig var jag hård förrän jag fann dig alsk Aldrig var jag falsk, min herre, ej en gång vär du var hård Qvinna, ljug ej; du upptäcktes :med din älkare här i denna graf; du utspanardes dag efer dag och alla gina hemliga intriiger röjdes. för detta har du att tacka den bätt.re vaksamheten hos min kära breder Aruns — han, 10gerannare om min ära än jag sjelf. Ahl! jag vet väl från hvems band den srymma pilen kom; Celius, min Colius, din oroder är en usling, dömd till vanära och vart af brott. Jag bar ingen älskare haft. jag skulle haft det, och du skulle ha varit fanhedrad, om jag lyssnat till din broders tal. ag dref honom med förakt från mina fötter ch ban gäldar mig med hat. Oh, min man, ro mig och ställ denne man, som du alltför ärleksfullt benämner broder, framför dina ögon ch minaln (Slutet följer.)