Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 1

hvarför — hade öfvergått hans inre och han log, ja ban skrattade, i segerglädjen af ett nytt lif. Aurelia misstänkte ej denna bastiga förändring. Det var nog att den tillfredsställde hennes själ. Hon var för lycklig i dess verkan för att fråga efter dess Orsak. Hvilket lyckligt hjerta bryr sig väl någonsin om att fråga? Hon tömde bägaren få hans bön — tömde den i botten, och hennes öga solade sig gladt ech fullt af förtjusning i hans, såsom under de första tinimarne af deras förening. Hon håde inga farhågor — fruktade intet — och märkte ej att hvarje hans skratt ständigt slutades med ett slags kraämpartad darrning — ett slags spasmodisk snyftning, som han förgäfves tycktes försöka att kufva. Hon såg icke detta, icke heller dån tindrande, nästan spöklikaå klarheten i hans blick, i det han, bullersarit skrattande, äntiu höll sitt öga ifrigt fästadt på henne. Hon var blind för allt utom för de glädjande tecken till hängs återvändande lycka och ömhet. Ännu en gång höjdes bägaren. sÅt Hermes (Mercurius) leds:garen, ropade mannen. Hustrun drack omedvetet — ty ännu log hennes kamrat emot henne, och talade glädtigt, och bon var lika litet i stånd, som villig, att märka att någonting hemlighetsfullt röjde sig i hans uttryck. Har du druckit ?. frågade han. Hon tog och satte den toma bägaren fframför honom. Kom då, du skall nu få se målningen. Du är nu så beredd att du kan förstå den.v De stego upp tillsammans, men en annan förändring hade nu spridt sig öfver hans drag. Glädtigheten bade försvunnit från hans ansigte. Det hade antagit ett lugp,som vår förfärligt. Ögat bibehöll ännu all sit skarpa bäftighet, men läpparne voro hoptryckta af en iskallbeslutsamhet. De antydde ett djupt, oföränderligt beslut. En öfverersstammande förändring i hans sätt och