Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 1

sget rum fritt lopp åt de känslor, som hans rena och lugna sömn snarare tycktes kufva in uppväcka. Hvarför var hon med en sådan man — sin första kärlek — och så många orsaker till lycka, icke lycklig? Ack! hvem kan förklara bjertats hemliga rörelser och säga lika dåraktigt som Knut till hafvet: Härtill skall du gå men icke vidare — här skola dina stolta böljor sätta sig. Aurelia var en varelse af fruktan och oro, af mången hemlig och sorglig aning. Hon var långt ifrån lycklig ... illa tillfreds... ack, men hvarför gå berättelsen i förväg? Vi skola snart nog hinna till upplösningen af vår sorgliga historia! Denna natt uppsteg hennes man, medan hon sof, — ty sorg och fruktan hafva också sina stunder af utmattning som vi orätt benämne hvila — från sin bädd och gick med varsamma steg från sin boning. Han var borta hela natten och återvände först med daggryningen. Hen återinträdde i sitt hem med samma hemlighetsfulla försigtighet, som han lemmnat det, och det må anmärkas ait han lemnadegin broder jemte tvenne andra personer vid tföskeln. De voro alla maskerade och på annat sätt förklädde med keppor. Hvartill denna hemlighetsfullhet? Hvar hade de varit — i hvilket olycksfulit elier vanhedrande ärende? För Coelius var en sådan nödvändighet ny, och knappast inkom han i sin boning, än han kastede sin förklädnad å sido, med utseende af en som afskyr dess bruk. Han var mycket blek och vanställd, med ett fast men flammande vttryck i ögat, en panna af stelnad dysterhet, från hvilken bopp och tro, samt hvarje intresse för lil I vet tycktes helt och hållet bannlysta Ern enda suck undslapp honom, när han stod en sam, och derpå vppreste ken sig, som om bar bittills stödt sig på andras armar. Hans håll ning blef fast och stolt, hens läppar hoptryck: les, hans öga blickade ifrigt framåt, och så gicl