Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 1

från dag hans arbetes framåtskridande med en ifver, som ögonblickligen ökades, och som på sätt och vis gjorde hennes utseende icke olikt hans eget. Han visste nu att ban var offer för en besynnerlig sinnesrörelse, hvari hans konstalster hade stor del. Han skyndade till dess fullföljande med en ifrig otålighet, som nästan liknade galenskap, och återvände från sitt dagliga göromål med en utmattad kropp, men med ögon, som tycktes brinna af den besynnerligaste eld. Hans ord vorolfå, men det låg en underlig betydelse i bans blickar. Hans kinder hade bleknat, kans kropp magrat och hans röst blifvit ihålig, under fullföljande af detta hemliga arbete, och likväl låg der någonting af segerglådje i hans blick, som tydligt röjde att huru utmattande för hans kropp det arbete, han sysselsatte sig med, också var, emotsåg ban likvil dess resultater med en vild och läpgtansfull tillfredsställelse. Stutligen var verket fulländadt. Ena dag stod han framför Aurelia i en ställning af den yttersta mattighet. Det är slut! utropade ben. Du skall få se det i morgon. Hvad är det? frågade bon. Nej, i morgon! i morgonI Han lade sig derpå till hvila och slumrade flera timmer. Hon såg på honom medan han sof. Aldrig hade hans sömn varit så djup, sedan han börjat det arbete hvarifrån han nu var fri. Ett bares slummer kunde aldrig ha varit mindre orolig, a!drig mera ljuf, lugn eller rep. Coelii skönhet var af den mest fidfulia rerhet. Hon böjde sig öfver honom och kysste hans panna, reed blickar af den uppriktig:ste hängifvenbet, medan tvenne svällande tårar samlade sig i hennes stora ögon, och sakta togo sin väg öfver hennes kinder. Hon vände sig bort, på det icke de varma dropparne skulle falla på bans ansigte och väcks honom. Hon aflägsnade sig, och gaf i sili