frågor, mötte hans förebråelser med förnyade ömbetsbevis, och den ömme, förtroendefulle mannen återtog utöfvandet af ;sin sköna konst med kanske alltför liten uppmärksambet på hvad som föregick omkring honom. Emellertid hade uttrycket i Aurelias ansigte småningom. mörknat till allvar. Oro skuggade hennes panne, och ett drag af ängslan röjde sig på hennes kind — en fruktande blick — sem om någon fara hotade, någon stor rädsla rörde sig i hepnes bjerta. Detta fortfor för någon tid, tills hon märkte att hennes mans öga frågande började fästas på henne, och med blicken af en otillfredsställd om också icke tvifvelaktig — oroad om också icke misstänksam man, och hvilken genom vissa misstankar bifvit ka skarpsinnig och uppmärksam, som han förut varit förtroendefull och tillgifven. Dessa tee, ken ökade hennes oro, och förstorade hennes ängslan. Men han förbief tyst. Hennes mans blickar voro fulla sf frågor, men hon. besvarade dem ej. Hon kunde endast undandraga lig hans sällskap och i ensligheten sucka för ig sjelf. Det låg tydligen en hemlighet till srurd för detta uppförande och mennens dagigt tilltagande oro röjde hans ängslan att den vid upplösningen skulle befinnas vara förödpjukande. Men äfven han teg. Hans stolthet shöll honom från att förklara sig, då han enast kunde tala om obestämda gissningar och enhända förnedrande misstankar. Han var yst, men icke lugn. Hensälsklingsstudier öfergåfvos. Var det för att söka lättnad för ina egna tankar som han nu så ofta var i runs sällskap, eller hoppades han at: af den ednare erhålla någon nyckel till den hemliget som störde hans familjelit? Det stod i urelias makt att så beherrska sitt ansigtsutyck att hon för andra kunde dölja den ore m hon kände vid brödernas tilltagande och emliga sammankomster. Hon afvsktade med uktan deras skiljsmessa och bevittnade med 0 deras återträffande. Hon såg eller inbilde sig att i den yngres blickar se, en ondefull segerfröjd, som ej en gång hans vanliga ughet kurde förmå honom att helt och hilt dölja,