Aftonbladet – 5 februari 1851, sida 1

r omslingrad med en krans af ormar och ilb in venstra hand bär han den stora hammare, varmed den onde anden troddes Krossa eller stympa de rof, som tilldömdes Honom. Den yn Ira olyckliga själen, hvilken innehade samma ställning, var en. ung qvinna, hvars ansigtsdrag utvisade henne vara en bland de älskligaste af sitt kön, Hon är lång och majestätisk; bennes hållning stolt ännu i olyckan och hennes ansigte Jika utmärkt af den högsta kroppsliga skönhet, som prögledt afevt majestät och en berrskareminj hvilken förrådde enqvinna van alt följa sin egen vilja. Men tvert igenora all Ihennes Böghet och skönhet röjer sig.en själsiögest, som öfvergår både synoeh fattnings? förmågan: Två stora, klara sorgens barn bafva pedallit och hvilå på bennes kinder; de endå tecken, hennes stora, Jönoniska ögon tyckas bafva gifvit till de lidanden, som bon uthärdar. De Bibebålla ännu sin djerfva, ofördunklade eld och lemna heldre åt ögonbrynen, läppårne och de allmänna ansigsdragen att uttrycka den skärande, outsägliga ångest; som sväller iom henpes bröst, segrande både öfIver stolthet Och skönhet. Ingenting kau 1 yrka öfvergå det rörande uttrycket af hennes lobeskriffiga ängslan, Utom den sympati, som li konstnärns eget: bröst dletar efter källorna ltt målarvns verk. Tätt bakom denna sköna yloch lidande varelse synes, såsom fallet är med Alden allaredan beskrifne römerske ynglinflgen, den åystra och grymma anden —:den eletruriskå vidskepelsens djefvul — en neger, g)något mindre mörk och vanställd än den förra, och tydligen af det andra könet, medmindre It obehagliga och förfärliga blickar, men hvars I syssla icke är mindre bestämd och hvars antt Isigtsdrag icke äro mindre fulla af skadeoch alsegerglädje. Han griper henne icke i skul mn drorna, men han bar henne icke dess mindrt 1 lunder sina klor och ormen i hans binde I-Ityckes med framsträckt hufvud i hvarje ögon ill blick färdig att stöta sina giftiga tänder i der kelbvita barm, som höjer och sänker sig unde r-I dess öga. an ) Länge fästade och förtrollade i sanning denn na I förfärliga målning åskådarens ögon; och nä rs) de slutligen vände sig bort, var det endast fö ärlatt blicka tillbaka och begrunda den hemlig ;m hetsfulla: och betydelserika scn, som den fram öI ställde. Då de framskredo vidare i sin unde lesökning genom grottan, gjorde de likväl enar ast nan upptäckt. De kände redanatt denna skör nalqvinnas ansigtsårag Voro romerska till sin vi