Aftonbladet – 3 februari 1851, sida 2

aktigt; småleende, kom nu, min älskade, vår aftonmålti väntarla Och för att nu icke allt för länge uppehålla läsaren redan pröfvade tålamod, vill jag på en gång låta honor veta att jemt ett år derefter, det vill säg2, nästa först Maj, blef på samma ställe, till hela församlingens utom ordentliga glädje och belåtenhet, prosten Sigismund Eli borg vigd vid enkeprostinnan Märtha Ansgarius, och a! bröllopet var både stort och präktigt, och att brudparet såg ofantligt bra och värdigt ut, och att hemkomstölc firades året derpå, i prestgårdens nya byggnad, som då sto fullfärdig och rödmålad, alldeles som ban ännu i dag lä finnas att beskåda, och vidare att deras äktenskap ble ett af de lyckligaste verlden har att omtala, isynnerhe sedan Jilla Carolinas födelse, som inträffade några få å efter bröllopet. Hon blef deras enda barn — egna not bene — ty som man torde draga sig till minnes, hade d äfven en fosterson, öfver hvars förhållanden det ännu blot återstår satt sprida något ljus. Öfverste Edwin hade nedlagt sin arfsprocess, uppma pad dertill sf sin -unga hustru. I stället köpte ban de bruk i We mland, som, om lyckan varit god, kunnat blif. vit honom tillerkändt genom fruJustitias bemedling oct dit flyttade äfven det lyckliga paret för att i en skön romantisk natur njuta af allt hvad lifvet och rikedomer kan förskaffa sina gunstlingar. Knappt gifta ett år ökades deras sällhet genom er sons födelse och nu tyckte Antoinette att ingens ot kuude sara afundsvärdare än hennes, den tillbedda ma kans, dem förtjusta modrens, den rika, firade skönbetens, dyrkad dessutom som en välgörande gudomlighet af alls dessa nödens barn, hvilka bon hugsvalade och bistod. Ett evda förorsakade henne ännu någon gång ett oroande tvifvelsmål: hennes förfarande mot sin kusin, men när hon