Aftonbladet – 3 februari 1851, sida 1

nte skall jag störa, utan orsak te minstingen... sir man bål Jag vetlo sa hon strax... det var la inte svårt te veta, efter jag kan tro hon gick och väntan ... men si pu vet jag också alltibop ... fast jag inte begriper hvad lyttningen skulle tjena till... hm! hm! ja ja, men sant ir det i alla fall... för si pannkakorna och den nysilade ölosten tala tillräckelit!,... och allt medan Maja vispade och stekte, förföljdes hon af sina funderingar. När klockan slagit åtta fullt ut och ännu ingen prostinna syntes till, kunde hon ej styra sig längre äm i fem minuter, förrän hon med stor grannlagenhet stack halfva näsan inom dörren och frågade: Krösamos, prostinna lilla? Det är allt färdigt nu!s Mens när hon då fick till svar: Svarta vinbär, Msja!... annars kommer jag väl sjelf just ou!b blef äfven den andra hälften synlig och hon utropade med stor hjertlighet: Gud välsigne prostinnan! och pastorn med, för den skull! Det blir en stor glädp i hela församlingen, om det är som jag... Jesses, si har kysste nal, tillade hon saktare och sköt igen dörren, låde flat och förskräckt för sin egen djerfhet; sånt onödigt tesvär... med flyttningen förstås... kan någon menniska siga hvad vi hade här att göral Hur Märtba och Elfborg upptogo hennes lyckönskan förmäler ej historien och vi våge ej ens bestämdt påstå att de hörde den, så inbegripna som de voro i ett varmt och afgörande samtal. Får jag ej hoppas att du kan ändra ditt beslutt? frågade han,och såg dervid mäkta betryckt och orolig ut. Nej, min vän, bestämdt intel, svarade hon med en röst som klingade vekare än orden. Ett helt år! suckade Eifborg, som du åtminstone hade sagt: i höst! Ett år kan just vara lagom pröfvotid -för en dags gammal kärlek ! svarade hon med ett fint, ömt och skälm