Aftonbladet – 1 februari 1851, sida 2

borg ville öfvertaga återstoden; men att nu hemställa e iylik fråga föreföll henne så motbjudande att hon ej kun de komma sig för dermed. Det får gå hur det kan! tänkte hon, och lät bortiöra åtskilligt husgeråd under vin tern, i tanka att detta åtminstone borde väcka hans upp wärksamhet — men lika förgäfves! Han tycktes alldele icke märka det, eller kunna fatta möjligheten af nigo närstiende förändring — det var som han fått i sitt huf vud att prostinnan en gång för alla hörde prestgården til eller ock som han icke alls frågat efter hvart hon to vägen. — — — Den sista April var redan inne och Märtha såg me klappande hjerta och tårad blick hur flere af bostället underhafvande infunno sig med vagnar och nökar at göra deras pgamlas matuoler den sista tjensten, det vil säga, bjelpa henne med flyttningen, hvars yttersta da indtligen var kommen. Det goda folket började bitter sråta vid bennes åsyvn och sjelf var bon visst icke starkar il sinnes än de, ehuru bon sökte uppmuntra och före ställa dem, att hon ju icke skiljdes ifrån dem, fastän hol emnade prestgården, och att hon zeHtid skulle blifva dera vän och hjelparinna,. Många menade ändå mwatt det ec unde blifva detsamma som förr när de saknade henn ler på ställets och att de gerna velat göra dubbla dags verken ett belt år om de tått behålla henne till hus Jonna, ru, hvars make de aldrig mer trodde sig finna. Under dessa bjertliga utgjutelser började emedlerti len ena saken efter den andra försvinna från sin unde n half mansålder inneba!da plats och Märiha tyckte nä tan att de dervid sågo lika bortkomna och sorgsaa u om hon kände sig sjelf. Hon bade just stigit upp på el tol för att med egen hand nedtaga en liten, rar hundra rg väggspegel, med fyrkantigt gias, inom en nära als red ram af prydligt utskurna sirater, då hon på en gång bredd med sia egen matt återgifna bild, fick se ena an ans med ett så underligt uttryck af sorg och öfverrask ling, att hon bäfvande vände sig om och lät spegeln sitta Lemna dessa bestyr för ett ögonblick!n bad Ellborg ned hastig och upprörd röst, jag ber att föisst få tala vi rostinnan