Aftonbladet – 1 februari 1851, sida 1

Men under detta bemödande försökte hon tillika att så vidt det i hennes förmåga stod bereda hugnad och tröst åt den hon ville likna, och hon omgaf Eitborg i fördubbladt mått med dessa fina, omärkliga omsorger, hvilka göra så oändligen godt åt både friska och sjuka sinnen, just emedan ran slipper se och förnimma något annat än deras verkan — emedan denna tyckes komma — vi veta ej hyvsrifrån, om icke — oftanefter, liksom all god och fullkomlig gåfvar. Att Eifborg kände deras inflytande såg hon med tillfredsställelse på hans någon gång tacksamt klarnande blick och de längre stunder han åter började trifvas i hennes sällskap. Men icke med ett ord talte han derom eller syntes han egentligen intresserad af något, som icke stod i samband med hans eisbetsutöfning, hvilken numera uteslutande tycktes upptaga hans håg och tinkar.... En ny sommar och höst hade åter utbredt sina skatter för jordens barn, hviika på olika sätt förkofrade eller njöto dem. Prostinnan Ansgarius, den Kloka, tysta och verksamma prostinnan, hvilken aldrig sågs brådskande, långt mindre ,öfverlupen af göromål och dock uträttade så oändligt mycket mera än dessa jägtande husmödrar, hvilka klaga öfver att aldrig hafva en lugn stund, åtminstone i deras egna tankar och ord, h:de denna sommar sett Blomdala fullbordas så mycket mnödigt var för hennes ditflyttning nästa vår. Hon gladde sig åt att hafva fått det så täckt och trefligt, när hon nödgades välja en annan bostad än den för henue så kära, gamla prestgården, och om tanken på skiljsmessan derifrån ingaf hennes bjerta en beklämning, hvars alla orsaker i.on kanske icke ens ville undersöka, skyndade hon dock att förskingra den som en otacksamhet mot Gud, hvilken gjort hennes lott så afundsvärd mot alla dessa olyckligas, hvilka förlora — icke utbyfa — sitt hem, eller hvilka z2ldrig egt, aldrig skola få ega något varaktigt sådant, förrän de gått bort genom dödens portar. En sak, som understundom gjorde henne ondt, var att Eifrorg nu mera aldrig uttryckte en önskan att återse hennes blifvande bostad eller ens frågade henne något derom. Det var, som hade han helt och hållet glömt hennes tillernade flyttnirg, ty hon hörde honom ej heller vid