Aftonbladet – 1 februari 1851, sida 1

Papegoijan verkeligen hört och sett hans frieri m.m, som hon berättat, och de andra bekräftat? Saken var dock Jätt förklarad; ty om det icke lyckats honom att lura den rika Willmerskan, så var det väl bättre att få något än intet, och derföre for han landet omkring, för att vinna hvad och hvar han kunde. — Man skyndade till prestgården; — aldrig bade det varit så kärt och roligt att göra besök der, som nu, och aldrig hade man haft — mindre lön för sin möda. Allt var sig retsamt likt. Det var omöjligt stt få någon ny näring åt sqvallret derifrån, och silunda tröttnade man småningom att sjelf underhålla detsamma — det dog efter en kort, men uppbygglig tillvaro. Till —g blef ingen resa af, — ör medligen hade allt låtit uppgöra sig den förutan; — men i ett visst nveckoblad, fick man längre fram läsa cm ett bröllop mellan två, icke namngifna, men myeket utmärkta personer, som firats i alltysthet, hvad ståt och Ceremorier angickn, men som rdet ädla paret gjort evinnerligen prisoch minnesvärdt genom stora gåvor ti!l gamla och nya välgörenhets-inrältningar, samt ett rikeligt und!ögnande af stadens alla fattige. WMimmelens välsignelser nedkallades också i rikt roåit öfver gilfvarne — af hela det tacksamma samhälle de tillhörde. Pjosiinran kurde ej låta bli att mer än ofta hasta en förstulen blick på kyrkoherden den dag rör deita sod att läsa i tidningen, men ej ep gårg hennes öga kunde upptäcka spår till någon ovanlig eller undertryekt rörelse. Tverlom tycktes hins 2nsigte itergifva allt det fridfulla cch betryggande lugp, hiarsf en med sig sjelf fullt enig ende är möktig; och Märtha, som nyss förut varit vittne till den strid Antoinettes trolöshet hade frawmkaliat, måste beundra styrkan i en karakter, som så kunde hefalta lidelsens storm att tystna. Han led . . . djupt och smärtsamt, derom var hon öfvertygad... och ändå!... Hvilken väckelse till efterföljd! Hvilket bevis på hvad menniskan förmår öfver sig sjelf, när hon blott allvarligt vill!... Aldrig hade Eliborg stått högre i prostinnans tanke än då, och aldrig hade hon dock mindre fruktat för denna känsla... Åfven jag skall kunna segra på mitt hjertas, tönkte hon, xdet är af hoxom jag skall hemta mod ech kraft dertill!...