Aftonbladet – 1 februari 1851, sida 1

sånger med den fordna fästmön, och slutligen berättad han, att det redan lyst för öfversten och hans kursinv med ungefär samma ton, som om det varit fråga om et par främmande persorer. Deck hörde Märtha att röster larrade nästan omärkligt när han tillade: Jag blir kanske Lvungen att resa till —g, för att öfverlerona förmynrder skapet och uppgöra misa egna affirer och fordringar ioci ned sterbbuset, så gerna jag än skulle undvika den resan — jag får dock sel, Min Gud! tänkte Märtha, försmår han verkligen icke att mottaga dessa penningar i vederlag för henne sjelf Eltborg, som uppmärksamt betraktat henne — kanskq just för alt se hvad verkan de sista orden skulle göra — gissade också strax till hennes tanke. Ni undrar,, sade ban obarrhertigt och raed rynkad panna, xatt jag ej blyg emottaga en på sådana vilkor undfången gåiva; men lång iTån att afsäga mig något, enar jag äfven på skillinger utkräfva hvad mig som förmyndare tillkommery. Mirtbas sterka rodnad samt tystnad och förlägenbe visade tydligt, att ban både träffat rätt och st:affat henrv nog. Det sista gjorde honom åter förspnad. Menniskoi hafva en egen benägenhet att risskänna hvarandran, fort for han och fattade hennes band; låtom oss komma öf verens att hädanefter följa Skriftens ord trognare och rty da allt till det bästas. Nu tror ju ej prostinnan mer at jag ledes af bloit och bert begär till penningen? De vänliga orden jemnade genast missförbållardet cc! Möriha erkände gerna deras sanning. Emedliertid erhöl hon ingen förklsring öjver hans afsigter, och min undvel från bida sidor att nig mer vidröra dessa ärenen. Deremot började det alltid beställsamma ryktet att på tusen sätt varivra den uvppslegna förlofeingen; men son Eifborg sjelf hvarlen visade sig förstämd elier på anna sätt förändrad eiter densamma, vågade ingen nalkas honon med något uttryck af beklagande eller-förtal. Fröken Pa pegoija et consorter ledo en svår stöt. De bade allareda afgjort öfverstens giftermål med prostinnan och ömkat si; mer än skäligt var öfver hennes dårskap, att låta narr sig af en äfventyrare, som blott ville komma åt pengar och fördenskull redan haft samt plundrat och öfvergifvi telf eller femton hustrur — men hvem skulle nu tro at